marialindholm

Vet inte var jag ska börja.... Livet går vidare... När jag fick besked om att cancern var kronisk kändes de lite som att mitt liv stannade av.... Jag åt mindre och mindre, hade ingen aptit. Jag funderade mycket, på allt. 

Men nu har tankarna snurrat färdigt och jag har sakta men säkert kunnat återgå till livet igen. 

 

Jag försöker komma ut eller upp och gå lite varje dag. Med dåligt blodvärde (som gör dig trött) och cellgifter i kroppen som gör dig trött är det svårt. Vissa dagar bara ligger jag, orkar knappt ta mig till toaletten.

 

Den 16/10 fick jag första kuren med cellgifter. Mådde bra. Fick så stor mängd kortison att jag var pigg och vaken hela natten. Jag har inte mått illa (inte mer än vanligt iaf). 

Helgen efter kom pappa och Ingamaj upp. Så skönt att ses, kramas och bara vara. Blev en mysig helg med något uppstissade ungar <3

 

Jag har fått hjälp av hemsjukvård också. Det kommer hit en sjuksköterska, undersköterska eller läkare två gånger i veckan. De tar blodprover och kan ge mig blod i hemmet. Jätte skönt att veta att de håller koll på mitt värde och att slippa åka till sjukhuset så fort man ska ta blodprov. Så de underlättar mycket. 

Har också fått en rullstol av dom så även om värdena är låga och jag känner mig sliten och svag så kan jag ta mig ut och vara ute en stund. Jätte skönt faktiskt. Då kan jag gå så långt jag orkar och sen sätta mig när jag känner att det inte går mer. 

 

Nästa vecka är fullspäckad. På måndag är det läkarbesök. På tisdag ska jag in och få en venport, en liten dosa de stoppa in innanför huden. från dosan går en slang ner i en ven. De kan därför sticka i den där dosan istället för i armen när de tar blod, ger blod eller ger cellgifterna. Så blir inte mina kärl sönderstuckna. På onsdag är det dags för kur två i cellgifts behandlingen. Torsdag är vilodag och på fredagen ska jag till perukmakaren och på sminkkurs för cancerpatienter. 

Just nu känns veckan smått jobbig... Som om det är miljoner saker som ska göras. Men om man tittar ordentligt så är det små saker varje dag och efteråt kan jag åka hem och vila. 

 

Annars rullar livet på... Lite upp, lite ner. Ena stunden gråter man andra stunden skrattar man. That's life.

När jag fick mitt cancer besked i december förra året var jag ledsen och mådde dåligt, men att jag skulle dö slog mig aldrig. Jag genomgick brachybehandlingar och läkaren som tog hand om mig då sa att jag hade en bra form av cancer och att den var strålningskänslig. Detta gjorde mig positiv. Jag skulle bara göra detta sen skulle allt bli bra igen. Sen fick jag återfall och jag ville inte. Men jag tänkte ändå att jag gör det här så blir det bra sen.

Nu vet jag att det blir aldrig bra. 

 

När läkaren berätta att jag har en vääldigt ovanlig, aggressiv cancer blev jag chockad. Eftersom den förre sagt något helt annat. När hon dessutom berätta att det är kroniskt blev jag förvirrad.... Vadå kroniskt?? Ska jag leva så här resten av mitt liv?? Det vill jag inte och det orkar jag inte.....

 

Men det kan vara så att jag får vara frisk i flera år men att det sen kommer tillbaka och måste behandlas...

Så kommer det vara.... Upp och ner... fram och tillbaka....

 

Att hon berätta att det fanns de som dött efter två år fick mig och fundera på livet... Att jag skulle dö om ett år är ju otänkbart, ska jag inte få se mina barn växa upp? Ska jag missa allt vad livet har att erbjuda? Jag vill leva och jag kommer göra vad jag kan för att överlva. Men jag kan inte styra över cancern..... 

Eftersom jag känt knölen på halsen sen tidigare visste jag att jag inte skulle räkna med några bra besked. Så dåliga besked var jag beredd på.

Svärmor och svärfar var med och vi kommer in i rummet. Min läkare berättar då att det är en spridning i ryggen, det har kommit fler tumörer i mina körtlar. Hon berättar att jag kommer få starka cellgifter mot detta och jag kommer tappa håret. jag vet jag vet... det växer tillbaka och det är minsta problemet. men inte för mig..... Håret är en del av mig och min identitet. Vill inte bli av med det. Men nu är läget som det är och jag kommer vara skallig i vinter... 

Efter detta undersökte hon mig, säger direkt att den på halsen är en tumör men att det måste göras en röntgen för att vara helt säkra. 

 

Sen berättar hon att cancern jag har är det bara 3% som har, det är tydligen en blandning av två olika cancer former och tydligen väldigt aggressiv. Hon berättar också att det är kroniskt.... Det försvinner aldrig. Jag kommer få leva med detta. 

Hon berätta om patienter som klarat sig två år och patienter som levt i flera flera år... en som överlevt och blivit friskförklarad.... Jag ska bli nr 2...... hoppas jag.....

Jag är så trasig just nu. 

Stressad inför sprutan ikväll. Stressad inför besked imorgon. Stressad över knutan på halsen.

Jag mår illa, är trött, har hjärtklappning, blir andfådd för ingenting, är så sjukt svag och jag orkar inte mer.

 

Jag vet att jag måste... Men jag vill fan inte mer.... Jag vill inte.... Tårarna rinner och jag vill bara lägga mig ner och aldrig resa mig igen. Jag vill inte. Men jag måste..... Jag har inget jävla val............

Kim stack mig. Satte på ett emla plåster men det missade han såklart, haha. Och ja, det gjorde ont och fragminet svider. Som fan. Även ett tag efter. Men nu är det gjort.

 

Nu ska vi mysa utan barn. (Barnen är med farfar på landet)

 

By the way.... Morötter är underskattade :D

Funderar på och fråga om man får låna med sig en maskin hem så man kan dopa sig med ungarnas blod ibland ;)

Ikväll skulle jag som sagt ta den där jävla sprutan med blodförtunnande. Plockade fram sprutan och satt i soffan. Satt länge med sprutan och bara kände på det lite. Försökte föreställa mig att jag satte den i magen på mig själv. Då kom tårarna. För er som inte är spruträdda är det kanske svårt att förstå men det är så jävla jobbigt! 

Jag satt en stund till och valde sen ta av hättan från nålen, då bröt jag ihop lite grann. Kim tog sprutan och jag grät som ett barn. Fick knappt luft. Efter en stund, när jag lugnat mig, försökte vi med att Kim skulle göra det. Jag försökte förbereda mig och andas lugnt. 

 

Men till sist brast det fullständigt.... Jag fulgrät... Hulkande som ett barn och grät i vad som kändes som en evighet. Jag yla och grät ich snora.... Fick knappt luft och kände bara hur alla känslor bubblade upp samtidigt. 

Kim satt jämte och höll om mig, vi satt så länge. Bestämde att sprutan måste bytas eller fixas på annat vis, fixar inte det själv. 

 

Logiskt tycker hag jag själv det är lite löjligt, en liten, tunn nål. Det gör inte ont, det vet jag. Men min kropp skriker nej och jag skakar okontrollerat...

Det har hänt massor sen jag skrev sist men jag orkar inte ta upp det här och nu.

Är jätte trött, orkeslös och sliten både kropsligt och mentalt.

 

Har varit på röntgen, 26/9, och väntar nu på svar. De svaren kommer jag förhoppningsvis få den 10 Oktober då jag ska på återbesök till min läkare.

Har under en tid haft ont i armen. Det började med att det kändes som att jag fått ett blåmärke, men det syntes inget. Men sen blev det värre och värre och jag har svårt att sträcka ut armen. Känns som att inte senorna räcker till. Det ömmar som sagt som när man har ett blåmärke men jag är inte svullen och det syns ingenting utanpå. Har också haft problem med att jag får hjärtklappning och blir väldigt yr. Jag kan gå från sängen in på toaletten och då rusar hjärtat jätte mycket och jag blir jätte jätte yr. Dessutom är jag så trött hela tiden. Kan sova hur mycket som helst känns det som. 

 

Ringde min kontatsjuksköterska Eva i måndags och berätta om armen och hjärtklappningen. Hon ville då att jag skulle komma in så att en doktor fick titta på min arm och att jag skulle ta blodprover och se hur mitt blodvärde låg till. 

På tisdagen åkte vi in. Fick ultraljud på armen och de hittade en blodpropp. Så nu måste jag ta sprutor, hemma, med blodförtunnande. Jag är nålrädd..... Idag är första kvällen jag ska göra detta och jag är livrädd.... Men ska jag ta dessa sprutor i sex månader måste jag lära mig att sticka mig själv. Men fy fan va läskigt det är....

Mitt blodvärde va lågt. Det är därför jag har hjärtklappning, blir yr och är så trött. Så imorgon ska jag in och få blod. Hoppas det gör att jag piggnar till lite i alla fall.

 

I måndags kväll hittade jag också en knuta på halsen. Precis vid nyckelbenet, mot strupen liksom. Tårarna rann och jag känner paniken komma smygande. Hur fan ska jag klara ett dåligt besked till???? Hur ska jag orka?? Jag känner mig så långt ner jag kan komma nu. Jag har ont varje dag, jag är alltid trött, jag vill aldrig hitta på något. Visst vill jag leva, men inte detta livet... Jag har varit så rädd och gråtit så många gånger över tanken på att kanske få ett dåligt besked igen. Nu är jag ännu mer rädd.... Jag känner ju att där är något. 

Eva, min kontaktsjuksköterska, sa dessutom, igår, att det var en väldigt aggresiv cancer de hittat i mig och att det kunde mycket väl vara en tumör till och att det då mest troligt blir strålning igen..... Men jag orkar inte.... Jag vill inte.... Jag vill ge upp nu..... Varken kropp eller knopp orkar mer.... Tur jag har min Kim och mina underbara barn <3 <3 <3