marialindholm

Den 4/6- 2013 var jag åter inne på karolinska universitetssjukhuset för en MR, magnet röntgen. Av någon anledning var jag sååå nervös, mådde illa. Kom in och fick klä av mig allt utom trosor och strumpor. Alla smycken och hårsnodd fick läggas i ett skåp. Sen in och lägga mig på en stenhård brits. De sätter en spruta i benet och så får jag en infart i armen. Sprutan i benet är för att minska risken för propp och infarten för att senare under röntgen kunna spruta in kontrastmedel. Sen lägger de en platta över bröst, mage och en bit ner på benen. Spänner fast den och ger mej en boll. Säger att är det några problem så tryck på bollen två gånger så kommer vi in, men använd bara den om det är allvar. Sen fick jag hörlurar med lugna favoriter. De går ut och sen sätter det igång. Jag åker in en bit i en stor "rulle", ser ut som en tom toarulle typ. haha. Sen låter det som någon borrar, slår och bankar konstant i ca en och en halv timme. Vid två tillfällen var jag på väg att somna och de sista tio minutrarna trodde jag allvarligt att jag skulle gå av. Jag hade sååå ont i ryggen och vill bara lyfta lite på benen, men nej nej, man måste ligga helt stilla annars blir bilderna suddiga. Efter en och en halv timme var det äntligen klart. Fick komma ut och sträcka på mig. Kunde knappt klä på mig så ont jag hade i hela kroppen. Sen hem och vänta till den 14/6 för svar. Att vänta är det värsta...

 

Men vi åkte hem och dagarna har passerat, sol och bad, regn och lek. Ca en och en halv vecka innan den 14 började jag få riktig värk i ryggen. Jag har haft ont i ryggen länge men nu var det en helt annan sorts värk. Jag har haft svårt för att sova och värken har verkligen hemsökt mig imellanåt. Men de sa tidigare att man kunde få ont i ryggen efter de behandlingar jag gått igenom och att det kunde komma ett tag efter avslutad behandling. Dessutom står jag ofta och väger på ett ben, sitter med ena benet över det andra, lyfter barnen med raka ben och böjd rygg och låter barnen sitta på höften och det vet jag ju att de har avrått mig ifrån eftersom min rygg är dålig. Jag är dessutom otränad. Så lite värk och ont i ryggen är kanske inte så konstigt. Men så kom dagen då jag skulle få veta att jag var frisk.

 

Jag har hela tiden intalat mig att jag är frisk nu. Jag mår ju bra. Är piggare och känner mig bra. Men den 14/6 när vi är på väg in till karolinska igen får jag en känsla av att jag kommer få dåliga nyheter. Men hoppet är det sista som sviker. Kommer in på radiumhemmets gynekologiska avdelning och sätter mig tillsammans med Kim och Vilde, Felix var hos farmor! Läkaren kommer in och tar med oss in i ett rum. Direkt när vi kommer in berättar hon att utlåtandet från röntgen inte kommit än, så hon väntar fortfarande. Hmm, tänkte jag, vad gör jag då här?? Men hon frågar hur jag mår och jag berättar att jag mår bra bortsett från värk i ryggen och att jag växt igen nedtill. Hon förklarar då att det inte är så konstigt och så vill hon göra en undersökning. Så jag får hoppa upp i gynstolen och hon undersöker, det gör ont. Hon lägger på xylocain (=bedövningssalva) och säger att medan det börjar verka så ska hon bara smita ut och se om det kommit något från röntgen. Hon kommer in en stund senare och har ett papper med sig. Hon säger sen att hon kanske har svaret på varför jag har ont i ryggen. Hon undersöker en snabbis till men säger sen att jag ska klä på mig igen. Jag klär mig och sätter mig jämte Kim igen. Sen berättar hon att cancern som jag haft är borta. Både tumören i livmodern och den i äggstocken har skrumpnat ihop och är inte aktiva mer. MEN....... De har hittat en aktiv i ryggen. När hon sägger detta gör jag allt för att hålla tillbaka alla känslor. Jag försöker lyssna på när hon förklarar att det under en röntgen jag gjorde 17 januari i år funnits en knuta där men den var inte aktiv då så de valde att inte stråla den. Jag försöker verkligen hålla tillbaka men till slut brister det... Jag har alltså cancer i ryggen... det är inte över... jag måste börja om.... tårarna rinner och jag vill bara skrika rakt ut att detta är sååå sjukt orättvist... Jag vill inte... jag har två barn... jag vill njuta av min sommar... jag vill leva normalt... FY FAN VAD JAG HATAR CANCER! Hon låter mig gråta en stund och fortsätter sen berätta att tumören jag har sitter mellan kotorna L3 och L4, svårt och veta vad det innebär. Hon ritade en bild och visade då hur det ser ut. Kotona i ländryggen kallas L1-L5... L5 längst ner. När de strålade livmodern strålade de upp mellan L4 och L5. Denna tumören satt alltså precis på gränsen. Så det dom gör nu är att stråla fältet precis vid L3, sa hon, men hon förklarade också att det hon fått ut nu var ett preliminärt utlåtande, det var bara en läkare som tittat och bedömt röntgen bilderna. Så efter att en andra läkare tittat på bilderna så kommer hon ringa mig och berätta hur det slutgiltiga utlåtandet låter och då kan det bli ändringar. Detta kommer ske på onsdag. 

 

På väg ut från radiumhemmet kramas jag och Kim och gråter... gråter och gråter.... Varför varför varför... Så jävla orättvist!

 

Jag går och tar blodprover och sen åker vi hemåt. Jag skickar sms till mamma och pappa... tårarna rinner. Kim ringer sina och gråter. Allting känns så overkligt och konstigt. Jag hade försökt ställa in mig på att vi kanske skulle få ett dåligt besked. Men jag hade tänkt mig att cancern inte var helt borta eller nåt. Att de bara skulle operera bort livmoder så skulle allt vara bra sen. Inte fan hade jag trott att jag skulle få besked om en fucking jävla skit cancer i rygg helvetet! Men så var det alltså. Detta var alltså igår.

 

Idag har vi tagit det lugnt. Myst på balkongen hela förmiddagen, åkte till svärfar och grilla. Åkte hem och hade lördags mys. Skönt att bara vara med min lilla familj! 

 

Thats all for now.....