marialindholm

Har hänt så sjukt mycket sen sista uppdateringen.

 

Jag fick ju en venport inopererad för att underlätta blodprovstagningar och sådant. Efter ca två veckor skulle de för första gången sticka i den. Jag var fortfarande öm och hade lite ont men tänkte, va fan... någon gång måste de ju. Så hon stack... men det gick inte... hon stack då i armen istället men inte heller där gick det. 

Jag är som sagt stickrädd och tycker detta är fruktansvärt. 

De tog in en annan tjej som skulle sticka i porten.... Hon stack men det gick inte. Kan tillägga att det gjorde så jäääävla ont när de stack i den. Jag grät som ett barn. 

När det inte heller funka så stack hon i andra armen. Men det gick inte... 

En sista gång provade de i porten och denna gången låg jag på hälar och skuldror och gnydde... tårarna rann och jag trodde aldrig jag skulle stå ut... Inte heller denna gång gick det. Till sist hittade en sköterska ett kärl i armen som funka. Men fy fan va ont jag hade sen.

 

Jag fick sen åka in till röntgen på SÖS för att kolla vad som är fel på porten. När vi kommer in där trodde jag att de skulle röntga och så skulle det vara bra med det, men sköterskan där inne säger direkt att han behöver sticka mig igen. Trodde jag skulle avlida. La mig ner och han stack och jag böla och snora och betedde mig som en riktig unge.... När han var klar fråga han om han fick sticka igen.... Eh... NEJ!!!!!! 

Han gick ut och prata med sina kollegor och kom in igen och sa att han måste sticka igen. Så va fan har man för val mer än att plågas..... Han stack och jag böla, snora och betedde mig ännu mer som en unge.

Det visade sig att där alla trodde porten låg, låg den inte. Den låg dessutom alldeles för långt ner. Han var ca 4 cm ner i mig och då fattades ändå ca 2 cm för att komma hela vägen ner i porten. 

Alltså inte så konstigt att jag haft ont...

 

Efter detta ringde de från Nacka och bad mig komma in så de kunde sätta in en så kallad piccline istället. 

Det är en kateter som går ner i ett stort kärl i kroppen där en slang går ut genom armen. Svårt att förklara, men jag har alltså en slang hängande i armen med en kateter in i. Så de behöver aldrig sticka mig utan det gör de i slangen som hänger ut. 

Så jag fick åka in och få en sån "inopererad". Fick massa lugnande så jag kommer knappt ihåg va de gjorde, skönt.

Så nu har jag en venport och en piccline. Skillnaden är att picclinen hänger ut, måste läggas om varje vecka, måste bytas efter 3-4 månader och man får inte bada eller basta med den. En venport ska ju vara bästa alternatiet om den funkar. Visst de måste sticka minst en gång i veckan men om man har Emla plåster så funkar det tydligen bra. Efter nyår ska jag få en tid till att fixa venporten. Tror ändå det är bästa alternativet i längden. Den kan tydligen sitta i upp till fem år. 

 

Det som händer i  mitt liv annars är inte mycket. Mamma och Bror med familj var här. i hade en super mysig helg med massa skratt. Men de hade med sig massa dumma baciller..... ;) 

Nejdå, men under tiden de var här åt jag antibiotika mot lunginflammation och min hosta verkade äntligen ge sig. Men efter att de åkt hem fick jag så sjukt ont i halsen och låg däckad i några dagar. Kunde knappt äta.

 

Cellgifterna gör mig illamående och jag har kräkts en del. Någon dag åt jag en skål fil och en halv skål soppa. Därför satte de in näringsdropp som jag låg med en hel dag. Min läkare från hemsjukvården ringde och sa att jag skulle äta fyra tabletter kortison också och det hjälper.

Känner mig både piggare och kan äta som vanligt igen. Så jävla skönt.

 

Blodvärdet går ner med jämna mellanrum. Det beror på cellgifterna och man kan inte göra så mycket åt det tyvärr. Men de kommer och ger mig blod när jag behöver det och det funkar bra.

 

Blev ett långt inlägg mest om sjukdom och annat tråkigt, men ungefär så här ser mitt liv ut just nu.

Sen har jag mina underbara barn som gör vardagen uthärdlig och bra. Utan dom och utan min Kim hade jag aldrig klarat av detta. De driver mig till vansinne ibland men det får dom göra. För oftast är de ändå de mest underbara familjen som finns <3 Kärleken för dessa tre fisar är obeskrivlig <3

 

Nu ska jag lägga mig ner och tycka synd om mig själv, för jag har faktiskt ont i ryggen... sådeeså...

Pusshej <3

Hej alla. Är dålig på att uppdatera, orkar inte riktigt.

 

Men sen sist var jag hos perukmakaren och fick en peruk. Men den kommer nog inte användas särskilt mycket. Tyckte bara jag såg konstig ut och jag gillar att vara skallig. Kim var fin i några av perukerna i alla fall, hehe.

Var även på sminkkurs, look good, feel better. Riktigt kul faktiskt. Det ända negativa va väl att det var jag sen var resterande där 40+. Men vi fick en hel necessär med sminkbortttagnings produkter och smink. Vi fick hjälp med hur man sminkar sig om man till exempel inte har ögonbryn. Hur man får det snyggt lixom. Fick också lära oss knyta sjalar. Kul och lärorikt. Hade sjal på mig igår, men inte ens det trivs jag med på huvudet, hehe. 

Risken finns att jag kommer fortsäta vara skallig efter allt det här med, hehe...

 

Sen har mitt blodvärde gått ner, jag har varit väldigt trött och sovit mycket, jag har fått blod så hoppas det ska pigga up lite. Har också mått väldigt illa sista tiden och spytt en del. Inte mycket mat som fått stanna i mig tyvärr. 

Dessutom är mitt infektionsvärde högt så jag har ätit pencillin i tio dagar nu, men värdet såg väl inte helt bra ut i alla fall. Lite jobbigt och inte veta vad som är fel.

 

Förhopningsvis så ska väl allt bli bättre med tiden...

Hoppas ni har det bra.. Kram

Klarade av att gå till centrum, ta en fika och uppsöka apoteket, och gå hem igen. Hela vägen utan att åka rullstol. Hade dock den med som en säkerhet. Men är liiite stolt över att jag orkade hela vägen själv.

Det är inte super långt men för mig är det långt. 

Men sen dess har jag i princip legat i soffan, hehe...

 

Träffade sjukgymnasten idag. Gillade henne jätte mycket. Fick bra övningar jag kan göra även om jag är trött och sliten. Kändes skönt.

 

Imorgon ska jag till perukmakaren och på sminkkurs, spännande. 

Barnen åker med farfar till landet så jag och Kim får en kväll för oss själva. Kommer garanterat sluta med att vi båda somnar tidigt ;)

 

Nu ska jag soffhänga lite till sen nana kudden =)

De sa att ca två veckor efter första cellgiftskuren skulle man börja tappa håret. På tisdag kväll, förra veckan, satte jag mig som vanlig på sängkanten, drog av hårsnodden och upptäckte då att det kom med väldigt mycket hår. Drog handen genom håret och fick med en hel del hår. Mer än vanligt. Läskigt. 

Sen har det fortsatt och i söndags kunde jag knappt röra håret utan att det ramla av massa. Borstade jag håret lossnade jätte mycket. Så på kvällen bestämde jag mig för att klippa av det. Det är mer plågsamt att sakta men säkert se det försvinna än att bara ta bort det.

Vat en läskig känsla att raka av allt hår. Kändes sorgligt, men skönt. Var livrädd att jag skulle vara ful skallig. Att huvudet under håret skulle vara ojämnt och fult. Men när det väl va gjort måste jag säga att så illa är det inte. Har ett ganska okej huvud faktiskt, hehe.

 

I måndags va jag hos doktorn. Fick bekräftat att det var cancer på halsen och hon hoppades cellgifterna skulle ta den med annars blir det strålning. Ingenting i lungor eller njurar i alla fall. skönt det. 

 

Igår, tisdag, var jag inne och fick en venport in opererad. Gör äckligt ont just nu kan jag meddela. 

Fick komma in i ett rum och byta om. Sen fick jag sitta och vänta... livrädd... ensam.... tårarna rann...

Sa till dom att jag var rädd och ville helst typ sova. Men nej nej, de va tvugna att ha kontakt med mig så det gick inte. Väl inne på rummet fick jag lugnande och lokalbedövning som gjorde asa ont. Tårarna rann.....

Sen började han dona är bakom skynket. Hörde hur han klippte och grejer. 2 eller 3 gånger fick han ge extra bedövning. Lugnande bad jag om mest hela tiden. As obehagligt att ligga där och höra och känna med ändå inte riktigt känna. Efteråt var jag bra lullig och när vi kom hem gick jag och la mig och sov i några timmar. Låg sedan i sängen resten av dagen. Mådde inte bra och hade riktigt ont. Grät imellanåt så ont det gjorde...

 

Idag har jag varit inne och fått andra cellgifts kuren. I morse tog jag 40 kortisontabletter, som lite senare kom upp igen. Så inne på sjukhuset fick de ge extra. Jag och Kim kurade ihop oss i en 80 säng och sov en stund. Inte så mysigt som de låter faktiskt, tro det eller ej.

 

Imorgon kommer sjukgymnasten hit och på frdag ska jag kolla peruk och gå sminkurs för hårlösa ;)

 

Nu ska jag kolla Greys anatomy och sen sova om jag kan... venporten gör fortfarande svina ont... :(

Vet inte var jag ska börja.... Livet går vidare... När jag fick besked om att cancern var kronisk kändes de lite som att mitt liv stannade av.... Jag åt mindre och mindre, hade ingen aptit. Jag funderade mycket, på allt. 

Men nu har tankarna snurrat färdigt och jag har sakta men säkert kunnat återgå till livet igen. 

 

Jag försöker komma ut eller upp och gå lite varje dag. Med dåligt blodvärde (som gör dig trött) och cellgifter i kroppen som gör dig trött är det svårt. Vissa dagar bara ligger jag, orkar knappt ta mig till toaletten.

 

Den 16/10 fick jag första kuren med cellgifter. Mådde bra. Fick så stor mängd kortison att jag var pigg och vaken hela natten. Jag har inte mått illa (inte mer än vanligt iaf). 

Helgen efter kom pappa och Ingamaj upp. Så skönt att ses, kramas och bara vara. Blev en mysig helg med något uppstissade ungar <3

 

Jag har fått hjälp av hemsjukvård också. Det kommer hit en sjuksköterska, undersköterska eller läkare två gånger i veckan. De tar blodprover och kan ge mig blod i hemmet. Jätte skönt att veta att de håller koll på mitt värde och att slippa åka till sjukhuset så fort man ska ta blodprov. Så de underlättar mycket. 

Har också fått en rullstol av dom så även om värdena är låga och jag känner mig sliten och svag så kan jag ta mig ut och vara ute en stund. Jätte skönt faktiskt. Då kan jag gå så långt jag orkar och sen sätta mig när jag känner att det inte går mer. 

 

Nästa vecka är fullspäckad. På måndag är det läkarbesök. På tisdag ska jag in och få en venport, en liten dosa de stoppa in innanför huden. från dosan går en slang ner i en ven. De kan därför sticka i den där dosan istället för i armen när de tar blod, ger blod eller ger cellgifterna. Så blir inte mina kärl sönderstuckna. På onsdag är det dags för kur två i cellgifts behandlingen. Torsdag är vilodag och på fredagen ska jag till perukmakaren och på sminkkurs för cancerpatienter. 

Just nu känns veckan smått jobbig... Som om det är miljoner saker som ska göras. Men om man tittar ordentligt så är det små saker varje dag och efteråt kan jag åka hem och vila. 

 

Annars rullar livet på... Lite upp, lite ner. Ena stunden gråter man andra stunden skrattar man. That's life.

När jag fick mitt cancer besked i december förra året var jag ledsen och mådde dåligt, men att jag skulle dö slog mig aldrig. Jag genomgick brachybehandlingar och läkaren som tog hand om mig då sa att jag hade en bra form av cancer och att den var strålningskänslig. Detta gjorde mig positiv. Jag skulle bara göra detta sen skulle allt bli bra igen. Sen fick jag återfall och jag ville inte. Men jag tänkte ändå att jag gör det här så blir det bra sen.

Nu vet jag att det blir aldrig bra. 

 

När läkaren berätta att jag har en vääldigt ovanlig, aggressiv cancer blev jag chockad. Eftersom den förre sagt något helt annat. När hon dessutom berätta att det är kroniskt blev jag förvirrad.... Vadå kroniskt?? Ska jag leva så här resten av mitt liv?? Det vill jag inte och det orkar jag inte.....

 

Men det kan vara så att jag får vara frisk i flera år men att det sen kommer tillbaka och måste behandlas...

Så kommer det vara.... Upp och ner... fram och tillbaka....

 

Att hon berätta att det fanns de som dött efter två år fick mig och fundera på livet... Att jag skulle dö om ett år är ju otänkbart, ska jag inte få se mina barn växa upp? Ska jag missa allt vad livet har att erbjuda? Jag vill leva och jag kommer göra vad jag kan för att överlva. Men jag kan inte styra över cancern..... 

Eftersom jag känt knölen på halsen sen tidigare visste jag att jag inte skulle räkna med några bra besked. Så dåliga besked var jag beredd på.

Svärmor och svärfar var med och vi kommer in i rummet. Min läkare berättar då att det är en spridning i ryggen, det har kommit fler tumörer i mina körtlar. Hon berättar att jag kommer få starka cellgifter mot detta och jag kommer tappa håret. jag vet jag vet... det växer tillbaka och det är minsta problemet. men inte för mig..... Håret är en del av mig och min identitet. Vill inte bli av med det. Men nu är läget som det är och jag kommer vara skallig i vinter... 

Efter detta undersökte hon mig, säger direkt att den på halsen är en tumör men att det måste göras en röntgen för att vara helt säkra. 

 

Sen berättar hon att cancern jag har är det bara 3% som har, det är tydligen en blandning av två olika cancer former och tydligen väldigt aggressiv. Hon berättar också att det är kroniskt.... Det försvinner aldrig. Jag kommer få leva med detta. 

Hon berätta om patienter som klarat sig två år och patienter som levt i flera flera år... en som överlevt och blivit friskförklarad.... Jag ska bli nr 2...... hoppas jag.....

Jag är så trasig just nu. 

Stressad inför sprutan ikväll. Stressad inför besked imorgon. Stressad över knutan på halsen.

Jag mår illa, är trött, har hjärtklappning, blir andfådd för ingenting, är så sjukt svag och jag orkar inte mer.

 

Jag vet att jag måste... Men jag vill fan inte mer.... Jag vill inte.... Tårarna rinner och jag vill bara lägga mig ner och aldrig resa mig igen. Jag vill inte. Men jag måste..... Jag har inget jävla val............

Kim stack mig. Satte på ett emla plåster men det missade han såklart, haha. Och ja, det gjorde ont och fragminet svider. Som fan. Även ett tag efter. Men nu är det gjort.

 

Nu ska vi mysa utan barn. (Barnen är med farfar på landet)

 

By the way.... Morötter är underskattade :D

Funderar på och fråga om man får låna med sig en maskin hem så man kan dopa sig med ungarnas blod ibland ;)

Ikväll skulle jag som sagt ta den där jävla sprutan med blodförtunnande. Plockade fram sprutan och satt i soffan. Satt länge med sprutan och bara kände på det lite. Försökte föreställa mig att jag satte den i magen på mig själv. Då kom tårarna. För er som inte är spruträdda är det kanske svårt att förstå men det är så jävla jobbigt! 

Jag satt en stund till och valde sen ta av hättan från nålen, då bröt jag ihop lite grann. Kim tog sprutan och jag grät som ett barn. Fick knappt luft. Efter en stund, när jag lugnat mig, försökte vi med att Kim skulle göra det. Jag försökte förbereda mig och andas lugnt. 

 

Men till sist brast det fullständigt.... Jag fulgrät... Hulkande som ett barn och grät i vad som kändes som en evighet. Jag yla och grät ich snora.... Fick knappt luft och kände bara hur alla känslor bubblade upp samtidigt. 

Kim satt jämte och höll om mig, vi satt så länge. Bestämde att sprutan måste bytas eller fixas på annat vis, fixar inte det själv. 

 

Logiskt tycker hag jag själv det är lite löjligt, en liten, tunn nål. Det gör inte ont, det vet jag. Men min kropp skriker nej och jag skakar okontrollerat...

Det har hänt massor sen jag skrev sist men jag orkar inte ta upp det här och nu.

Är jätte trött, orkeslös och sliten både kropsligt och mentalt.

 

Har varit på röntgen, 26/9, och väntar nu på svar. De svaren kommer jag förhoppningsvis få den 10 Oktober då jag ska på återbesök till min läkare.

Har under en tid haft ont i armen. Det började med att det kändes som att jag fått ett blåmärke, men det syntes inget. Men sen blev det värre och värre och jag har svårt att sträcka ut armen. Känns som att inte senorna räcker till. Det ömmar som sagt som när man har ett blåmärke men jag är inte svullen och det syns ingenting utanpå. Har också haft problem med att jag får hjärtklappning och blir väldigt yr. Jag kan gå från sängen in på toaletten och då rusar hjärtat jätte mycket och jag blir jätte jätte yr. Dessutom är jag så trött hela tiden. Kan sova hur mycket som helst känns det som. 

 

Ringde min kontatsjuksköterska Eva i måndags och berätta om armen och hjärtklappningen. Hon ville då att jag skulle komma in så att en doktor fick titta på min arm och att jag skulle ta blodprover och se hur mitt blodvärde låg till. 

På tisdagen åkte vi in. Fick ultraljud på armen och de hittade en blodpropp. Så nu måste jag ta sprutor, hemma, med blodförtunnande. Jag är nålrädd..... Idag är första kvällen jag ska göra detta och jag är livrädd.... Men ska jag ta dessa sprutor i sex månader måste jag lära mig att sticka mig själv. Men fy fan va läskigt det är....

Mitt blodvärde va lågt. Det är därför jag har hjärtklappning, blir yr och är så trött. Så imorgon ska jag in och få blod. Hoppas det gör att jag piggnar till lite i alla fall.

 

I måndags kväll hittade jag också en knuta på halsen. Precis vid nyckelbenet, mot strupen liksom. Tårarna rann och jag känner paniken komma smygande. Hur fan ska jag klara ett dåligt besked till???? Hur ska jag orka?? Jag känner mig så långt ner jag kan komma nu. Jag har ont varje dag, jag är alltid trött, jag vill aldrig hitta på något. Visst vill jag leva, men inte detta livet... Jag har varit så rädd och gråtit så många gånger över tanken på att kanske få ett dåligt besked igen. Nu är jag ännu mer rädd.... Jag känner ju att där är något. 

Eva, min kontaktsjuksköterska, sa dessutom, igår, att det var en väldigt aggresiv cancer de hittat i mig och att det kunde mycket väl vara en tumör till och att det då mest troligt blir strålning igen..... Men jag orkar inte.... Jag vill inte.... Jag vill ge upp nu..... Varken kropp eller knopp orkar mer.... Tur jag har min Kim och mina underbara barn <3 <3 <3

Igår var vi ute och gick med barnen, Kim kompis Patrik, svärmors Patrik och svärmor. Super mysigt.

Vi gick ner till badplatsen, Felix badade och lekte. Gungade lite.

Sen gick vi upp och fikade. Jag och Felix gick och tittade på hönsen och lekte på en traktor som finns tillgänglig för alla barn. Sen gick svärmor och Kim med barnen och titta på kossorna i hagen medan jag vilade lite. Kims kompis Patrik gick hem.

På väg från fika stället mot bilen ramlade jag. Mitt på plana marken gav benet vika och jag ramlade. Fick så sjukt ont i ryggen. Folk stirra. Kim hjälpte mig upp och vi gick vidare. Känslan är obeskrivlig...

Hemma la jag mig i soffan, tog två alvedon och en morfin tablett och vilade.

Jobbigt att inte veta vad det är som gör att jag ramlar...

Senare på kvällen bjöd vi svärmor och hennes Patrik på middag. Fläskfile, potatisgratäng och sallad. Mumsigt.

 

Idag är barnen är på dagis, jag sitter fortfarande i sängen och Kims fixar en sista grej med diskmaskinen i köket.

Ska gå upp och klä mig så får vi se vad denna dag har att erbjuda... 

Mitt humör är inte på topp just nu.

Jag har i snart 2 år haft ont. På ett eller annat sätt.

Först graviditeten, med foglossning och sådana smärtor. Sedan smärtan efter förlossning och allt vad det innebär. Efter det började "mensvärken" och alla bekymmer jag hade med det. Sen cancern och all smärta och ångest den fört med sig.

Smärtan är inte bara fysisk. Mycket sitter i huvudet. Man blir ärrad. 

Jag ska den 26 september in på Magnetröntgen. Den gör inte ont. Men ändå känns det as jobbigt och tårar rinner för jag vill inte. Att ligga stilla med en tung platta på magen och stora öronmuffar på är lite obehagligt. Men det är mer det psykiska. Att sitta fast. I två timmar ligger man så. Eller jag gjorde det förra gånger i alla fall. Sen kommer de där två veckorna med ÅNGEST. Väntan på resultatet. Är cancern kvar? Har den spridit sig? Vad kommer hända hela hösten? Sjuk eller frisk? Läskigt.....

 

Felix kom för två dagar sen och bad mig läsa godnatt saga för honom. självklart sa jag och tog mig upp ur soffan och ner i hans säng. Vi läste och mös och jag älskar den stunden på kvällen. Det bästa som finns.

Men sen skulle jag upp. Jag kom inte upp. Benen ville inte som jag. De vägrade samarbeta.

Det slutade med att jag fick ställa mig på alla fyra i Felix säng och sätta fötterna i golvet för att komma upp. Detta tog sin lilla tid och var väldigt ansträngande. Felix satt upp i hörnet på sängen med stora ögon och säger: Det är läskigt. Där och då lugnade jag honom och sa att det var ingen fara. Mammas ben kommer snart funka igen.

Lite senare brister det för mig totalt. Jag skrämde mitt eget barn på grund av något jag inte kan göra något åt. Tårarna rinner och det gör så ont. Det är inte mitt fel att kroppen lägger av. Det är absolut inte Felix fel. Han ska inte behöva utstå det här.

 

Just nu känns smärtan och ångesten jobbigast. Att inte kunna vakna utan att ha ont och att inte våga gå ut utan att känna viss rädsla för att ramla. 

Men jag ska ut idag. Ut och gå med mina barn. Ramlar jag så ramlar jag. det finns inte så mycket jag kan göra åt saken. Tack och hej leverpastej!

Nu är snart vårt kök klart.

Vill ge min fina sambo en STOR klapp på axeln för allt jobb han gjort i vår lägenhet.

Han har gjort allt själv. Rivit tapet, spacklat, slipat, målat, tapetserat, lagt tätskickt i våtrum, kaklat, satt in tvättmaskin och nu till sist fixat hela köket.

Han är så händig min man....

Lägenheten är nu i princip klar. Lite städ och små fix så är den äntligen vår. Alla rum är renoverade precis som vi vill ha det.

Trivs så sjukt bra...

Är stolt över min fina Kim som gjort allt så fint <3

Älskar dig <3

Har hänt massa saker i mitt liv sista tiden. Kanske skriver ett inlägg om det senare. Men kan väl sammanfatta det såhär.

Veckan efter strålningen var mostrarna här. Vi umgicks lite grann. Jag tog det väldigt lugnt. Tog med ena mostern till Andys lekland här i Stockholm och där lyckades hon pajja sitt knä... Tråkigt =( Men det börjar bli bättre nu.

På fredagen åkte vi ner till halland hela familjen och på söndagen åkte jag och Kim till Side, Turkiet. Barnen stanna hos mormor och morfar. 

Veckan i turkiet var underbar...

Sen har vi varit en vecka i halland och umgåtts med mamma och pappa. 

 

Men nu åter till rubriken:

Mina ben sviker..... 

Strålningen gör att musklerna i kroppen förtvinar.

Detta visste inte jag och har därför inte underhållit min kropp med träning.

Detta har gjort att mitt ena ben plötsligt viker sig och jag ramlar.

Det mest pinsamma är att jag inte kan ta mig upp.

Utan muskler i benen kan du inte ta dig upp... så är det!

Tänk dig själv att du och din bror ska sticka in tillstan en runda. På väg ut till bilen ramlar du plötsligt. Du har ingen aning om vad som just hänt. Men du sitter på marken och har skitont i handen. 

Eller att du ska gå ner för trappan med din 1 åriga son på armen och plötsligt sitter du ner på trappsteget med barnet i knät och fattar inte riktigt vad som hände.....

Detta är mitt liv just nu. Helt plötsligt, utan förvarning, så ramlar jag.

Mitt ben sviker och jag hamnar på marken och kan inte ta mig upp.

Detta innebär att allt blir väldigt jobbigt för mig. 

Efter att jag varit i stan med min bror och satte mig i bilen igen kände jag en sådan lättnad. Äntligen var det över. Hemma hos mina nära och kära känner jag mig lugnare. Där vet alla hur det ligger till och förstår. Men så fort jag hamnar i en situation där det är andra människor inblandade kommer ångesten. Jag går runt och är skit rädd för att något ska hända. För hur det än är så är människor dömande. Det är pinsamt.

Hemma hos pappa står vi på altanen, jag tar ett steg bakåt och råkar trampa på en av barnens snuttefiltar och ramlar. Seriöst lixom......

Detta är så psykologiskt påfrestande.... Jag är rädd hela tiden när jag är ute och känlsan av att inte känna sin kropp är fruktansvärd. 

Jag ska till sjukgymnasten på onsdag nästan vecka och jag hoppas verkligen att hon kan lägga upp nåt schema som ska hjälpa mig. För jag kan inte leva så här.

Behövde bara få ur mig detta...

 

Va på BVC med min lilla idag och han klarade allt man ska klara som 1,5åring.... 11,5kg och 83cm lång. 

Stora pojken.

Felix är 107cm lång och 17kg tung. Vägde och mätte själva, lite kul att veta!

Va ett tag sen jag skrev...

Sen sist har jag avslutat min strålbehandling, min pappa har varit på besök och två av mina mostrar har kommit till stockholm.

 

Avslutade behandlingen i fredags, 9/8. Kändes hur bra som helst att slippa åka dit igen. Sista veckan kände jag sånt hat mot hela stället. Personalen är underbar, men ljuden och lukten och de andra sjuka människorna är hemska.... Det är ett deprimerande ställe. 

Men behandlingarna har gått bra och nu får jag en paus i ca 2 månader. Sen ska jag tillbaka på röntgen och då får vi hoppas på positiva besked då...... Har fortfarande lite svårt att tro på positiva besked... Men förväntar man sig något dåligt kan det bara bli bättre eller hur!? hehe.

 

Pappa och Ingamaj var som sagt här och hälsade på... Hur mysigt och roligt som helst. Men tiden går så sjukt fort. De kom i torsdags och åkte i söndags. Men vi hade några mysiga dagar.

 

Kim kämpar på med vårt kök, renovering pågår. Han är så duktig. Han fixar hela köket själv, ingen hjälp. Han tar hand om våra barn när inte jag orkar och han tar hand om mig. Helt underbar är denne man. Vetefasiken vad jag gjort utan honom <3

 

I söndags körde jag pappa och Ingamaj till flygplatsen, sorgligt. Sen hem och nästan samtidigt som jag kommer hem så kommer Mia och Nice och André. Jag får ett kort och de lastar ut 5 eller 6 olika stora "frysboxar". Jag hade fått, av alla möjliga vänner och släkt, en massa mat och kakor. Snacka om chock.... Att så många fina människor bryr sig är så rörande. Att så många stått och "slavat" i köket för att jag ska få nåt gott att äta. Det är så fjuttigt med Tack men det är det ända jag kan säga.... Tack och åter Tack!!!

 

Mina mostrar bor på hotell inne i stan så vi umgås inte varje dag, men vi har fikat och haft det mysigt. Ska nog se till att ses lite mer innan de pyser hemåt igen. 

 

Over and out...

 

Vill bara titta in och berätta hur tacksam jag är för alla kommentarer och kramar jag får varje dag. Det behövs. Jag vet att det finns de som har det värre än mig. Men för mig, just nu, är detta skit jobbigt och en av de värsta saker jag behövt gå igenom i mitt liv hittills. 

Jag är oerhört glad över att ha så många fina människor i mitt liv och jag är så tacksam. 

 

Ett litet speciellt tack vill jag ge min egna lilla Kim. Mitt allt. Utan honom hade jag inte haft mina fina barn och utan honom hade jag nog lagt mig ner och gett upp för länge sen. Han finns där i de svåraste stunder och det är inte alltid lätt. Jag kan vara en riktigt bitch Ibland. Älskar dig, nu och för alltid <3 

Igår, torsdag, var vi återigen hos läkaren. Idag skulle vi få svar på röntgen och vidare behandling.

Vi kommer in och hon säger då att de kan inte göra någon boost på mig eftersom tunntarmen ligger för nära........ MEN..... specialisten som tillsammans med min läkare tittat på bilderna ville att jag skulle få två dagar extra strålning och sen vänta ett tag, ca 2 månader trodde min läkare, sen göra en röntgen igen och därefter se om de behövde göra något och i så fall vad.

Snacka om att en sten lyftes från mina axlar.....

Jag var så nere och ledsen och kände mig riktigt less på livet ett tag.... Ville bara lägga mig ner och skita i allt. Kände ingen glädje i något, knappt ens i barnen och det är nog den värsta känslan man kan ha som mamma. Att inte känna engagemang eller glädje i det barnen gör är fruktansvärt och det gör ont i hela kroppen. Men tyvärr var det så ett tag. Men med lite bättre nyheter så kom glädjen tillbaka...

 

Efter läkarbesöket skulle jag till en psykolog. Vid tre skulle jag vara där, men vi var färdiga tidigt hos läkaren och var därför hos psykologen tidigare. Fick också komma in och prata med henne vid kvar i tre. Hon fråga hur jag mådde och jag förklara känslan av att inte känna glädje och att vara väldigt nere. Hon sa då att det har vi medicinering för och så förklarade hon hur tabletterna fungerade och sen skrev hon ut dom till mig. Sen säger hon: Ja, men då får vi se hur du mår nästa gång vi ses.... Sen reste hon sig upp och sa hej då....

Ehhh... VA? 

Va det allt? varsågod, lyckopiller.... Hej då.... Klockan tre stod jag utanför hennes dörr.....

Ehh, no thanks.... Får se hur det blir med dessa piller... Känner mig som sagt mycket gladare. 

Det är bara en vecka kvar.... Tjohooo =D

 

Efter strålningen idag åkte vi och handla och åkte hem till svärmor. Svärmor är i spanien så vi lånar hus i ca två veckor... Göttans =)

Vi har grillat, badat liiite i poolen, barnen har lekt och jag har legat i hammocken och vilat/sovit. Sååå skönt. Längtar verkligen tills vi har ett eget hus! Eller lägenhet med markplan!

Ha en bra helg, det ska jag försöka ha =)