Ångest....
Har hänt massa saker i mitt liv sista tiden. Kanske skriver ett inlägg om det senare. Men kan väl sammanfatta det såhär.
Veckan efter strålningen var mostrarna här. Vi umgicks lite grann. Jag tog det väldigt lugnt. Tog med ena mostern till Andys lekland här i Stockholm och där lyckades hon pajja sitt knä... Tråkigt =( Men det börjar bli bättre nu.
På fredagen åkte vi ner till halland hela familjen och på söndagen åkte jag och Kim till Side, Turkiet. Barnen stanna hos mormor och morfar.
Veckan i turkiet var underbar...
Sen har vi varit en vecka i halland och umgåtts med mamma och pappa.
Men nu åter till rubriken:
Mina ben sviker.....
Strålningen gör att musklerna i kroppen förtvinar.
Detta visste inte jag och har därför inte underhållit min kropp med träning.
Detta har gjort att mitt ena ben plötsligt viker sig och jag ramlar.
Det mest pinsamma är att jag inte kan ta mig upp.
Utan muskler i benen kan du inte ta dig upp... så är det!
Tänk dig själv att du och din bror ska sticka in tillstan en runda. På väg ut till bilen ramlar du plötsligt. Du har ingen aning om vad som just hänt. Men du sitter på marken och har skitont i handen.
Eller att du ska gå ner för trappan med din 1 åriga son på armen och plötsligt sitter du ner på trappsteget med barnet i knät och fattar inte riktigt vad som hände.....
Detta är mitt liv just nu. Helt plötsligt, utan förvarning, så ramlar jag.
Mitt ben sviker och jag hamnar på marken och kan inte ta mig upp.
Detta innebär att allt blir väldigt jobbigt för mig.
Efter att jag varit i stan med min bror och satte mig i bilen igen kände jag en sådan lättnad. Äntligen var det över. Hemma hos mina nära och kära känner jag mig lugnare. Där vet alla hur det ligger till och förstår. Men så fort jag hamnar i en situation där det är andra människor inblandade kommer ångesten. Jag går runt och är skit rädd för att något ska hända. För hur det än är så är människor dömande. Det är pinsamt.
Hemma hos pappa står vi på altanen, jag tar ett steg bakåt och råkar trampa på en av barnens snuttefiltar och ramlar. Seriöst lixom......
Detta är så psykologiskt påfrestande.... Jag är rädd hela tiden när jag är ute och känlsan av att inte känna sin kropp är fruktansvärd.
Jag ska till sjukgymnasten på onsdag nästan vecka och jag hoppas verkligen att hon kan lägga upp nåt schema som ska hjälpa mig. För jag kan inte leva så här.
Behövde bara få ur mig detta...
Va på BVC med min lilla idag och han klarade allt man ska klara som 1,5åring.... 11,5kg och 83cm lång.
Stora pojken.
Felix är 107cm lång och 17kg tung. Vägde och mätte själva, lite kul att veta!
Kommentarer
Postat av: Faster Annette
Åh Mojja.
Träffade pappa & Yang Yang idag. Vi käka donken på stranden och de njöt av att få ta ut Ragge bilen på tur. Sen tog vi en fika och pratade om hur ni haft det.
Jag hade så gärna velat träffa er men så ville jag inte utsätta er för ev influensa, M ont i hals, huvud och kropp.
Nästa tur ni kommer ner så har jag en del lediga dagar. Då får ni komma hit så ska tant Annette pyssla om er.
Kramar från oss alla i fam Persson.
Moffla kidsen lite i mitt ställe<3
Postat av: Cissi
<3
Trackback
