marialindholm

När jag strålats nästan halvtid var jag på ett läkarbesök. Jag berättade då att jag var väldigt svag i benen och att jag hade kramp i vaden hela tiden. Min läkare tyckte då att vi skulle ta lite blodprover och ses igen veckan därpå.

Krampen i vaden gav med sig så när vi kom till läkaren igen kände jag mig lugn. Kommer in och sätter oss och då säger hon: jag vill berätta en sak........... NEEEEJ! 

Hon berättar då att strålningen inte kommer räcka. Där och då rasade min värld... igen......

Hon berättade vidare att de vill göra en behandling med boost... De ger då strålning från alla håll och kanter på tumören. Väldigt intensiv strålning alltså. Hon trodde då att det skulle röra sig om 5-6 ggr till. Men detta kan bara göras om tumören ligger fritt. Inga tarmar får vara för nära. 5-6 ggr är ju inte så lång tid men om man från början kännt sig motvillig så är 5-6 ggr mycket!

Hon berättar vidare att om inte detta går, alltså att tarmarna ligger för nära, så blir det cellgifter.... Och då tappar jag håret..... Jag vet att det bara är hår... Men det är mitt och jag vill ha mitt hår kvar! 

 

Jag vill inte mer nu.... Jag har svårt att se någon ljusning.... Har varit så mycket negativa besked... Orkar inte och vill inte!!!

Men va fan ska jag göra? Lägga mig ner och dö? 

Jag är inte stark..... Jag har inget jävla val. 

 

Jag har ont, är trött och vill bara gråta hela tiden....Detta är inget liv.

Att inte orka leka med barnen eller ens läsa en bok är orättvist. 

Jag vill också vara med och bada och busa.... Men jag orkar inte. Det är så jävla orättvist!

Stackars Kim får ta allt... Hem, barn, mig m,m. 

Han ska vara stark för oss alla, men hur länge orkar han?

Kan meddela att jag lever och mår okej. 

Behandlingen går bra. Mår illa och är trött hela tiden. Har också fått ondare sista tiden. Värk i ryggen konstant :(

 

Sover mycket, därför jag inte uppdaterar. 

Vaknar och går upp, åker till strålningen, åker hem, somnar, vaknar och äter och sen är det natten. Så rolig är jag. Dåligt samvete mot barn och sambo har jag hela tiden <3 Tack Kim för att du finns vid min sida och står ut med mig <3 

 

over and out... Zzzzz

Förra söndagen kom min mamma hit. Jag hämtade henne på Bromma. Vi har haft en super mysig vecka. I fredags kom Kim hem och min moster Lotta, hennes kille Hasse, min kusin Sara, hennes kille Crille och deras dotter Nova hit. Vi har druckit vin, skrattat och firat Kim som fyllde år i lördags. Vi har också varit på ABBA museet. Mysig rolig helg. 

Idag åkte de hem och det blev himla tomt här hemma... 

 

Vid 2 skulle jag vara inne på sjukhuset för möte inför strålningen som sattes igång idag.

De informerade om strålningen och sen fick jag gå in och lägga mig på britsen med pattarna i vädret och bli strålad. 

Strålningen kallas ARK. vet ej varför. Men detta innebär att maskinen rör sig hela tiden. Förra gången punkt strålades jag. då flyttade maskinen sig till den punkt den skulle stråla, strålade och sen fortsatte den till nästa punkområde. Denna behandlingen innebär att maskinen rör sig runt mig hela tiden. Den stannar inte på några punkter utan den börjar ovanifrån och går sen 360 grader runt mig. 2 varv går den. Sen är jag klar.

 

Själva behandlingen är en piss i nissan. Det gör inte ont, jag ligger bara där och maskinen gör sitt.

Jag är mest irriterad och arg över att denna förbannade jävla skit sjukdom ska förstöra hela min sommar...

 

Jag vet att jag kommer bli frisk, jag vet att det kommer fler somrar, jag vet att vi kan åka iväg över helgen, jag vet att vi kan åka efter att jag blivit frisk... bla bla bla..... Det hjälper väl för faaaan inte nu.... Jag vill kunna åka nu... Jag vill kunna åka till spanien som vi tänkt och till vimmerby med barnen... Jag vill inte ha cancer och behöva åka fram och tillbaka till sjukhuset varje dag...

 

JAG VILL INTE!!!! 

 

 

Har perioder då jag känner mig så sjukt kärleksfull. Nästan så jag kan gråta. Tror det beror på hur många som visar att de bryr sig. Vissa man trodde inte fanns där finns där, på riktigt. Skön känsla. Läskigt att känna sig så full med kärlek att de bubblar över!!!

 

Jag vill att alla ni där ute, som bryr er, ska veta att jag uppskattar det och jag finns här för er också. Bra eller dåliga dagar...

Bara för att jag är sjuk så är jag fortfarande bara gamla vanliga Maria.... 

Inatt dog en helt underbar person i cancer.

Hon var 26år gammal.

Livet är bara så orättvist.

Hatar fucking cancer......

Alltid lika svårt att hitta på rubriker, därav denna tråkiga rubrik...

 

Jag har de senast dagarna haft besök av min mormor och hennes man Leif. 

De kom i tisdags eftermiddag och åkte vid 10 i morse. 

Vi har bara tagit det lugnt. Gått till centrum och fikat och handlat. Hur mysigt som helst.

 

Jag har asa ont i ryggen i mellan åt. Om jag inte äter alvedon tre gången om dagen känns det som om ryggen ska gå av. Är också så sjukt svag i benen. Trodde först bara att jag var otränad men nu är det så illa att jag knappt kan gå upp för trappan här hemma. Så illa har det aldrig varit. Jag kan alltså inte sätta mig på huk och ta mig upp igen. Det är helt omöjligt, jag måste ha nåt att hålla i så jag kan häva mig upp. Helt sjukt och jävligt frustrerande. 

Men dagarna går och snart börjar strålningen, då ska det ju bli bättre.

 

På söndag kommer min kära mamma hit. Ska bli skönt att ha henne här. Sen på fredagen, 5juli, kommer Kim hem OCH Lotta, Hasse, Sara, Crille och Nova kommer på besök. Mysigt =D

Dessutom fyller älskling år på lördagen där, den 6/7. Massa kul att se frame emot =)

 

Nu ska jag försöka få mina sötnosar att sova middag sen ska vi åka och handla lite. 

Have a nice day =)

Igår kväll var jag och lämnade mina sötnosar hos farmor, eftersom jag skulle iväg så tidigt idag så tyckte vi att de kunde få sova där och slippa bli väckta tidigt.

 

Idag 06.00 ringde klockan. Jag snooza två gånger.... Sen upp och göra sej i ordning och dricka två glas vatten! Vid 7 tiden åkte jag mot karolinska. Vid den tiden trodde jag att det skulle vara köer. Det var det inte. Så jag var inne på karolinska lite över en timme för tidigt. Anmälde mej i kassa och satte mig i väntrummet. Fick inte äta och självklart var jag super hungrig. Efter en lite stund kom de och ropa upp mig. Långt innan halv nio, då jag hade tid. De satte en infart i armen och sen fick jag sitta och vänta en stund igen. Sen var det dags.

In i rummet... Där var en manlig och en kvinnlig sköterska. De ber mig klä av mig på överkroppen... Allt! 

Sen ska jag lägga mig på britsen, med armarna ovanför huvudet. 

Snacka om och känna sig utlämnad.... Där ligger jag med min tigerrandiga mage och pattarna i vädret. Väldigt olustigt faktiskt. Men men.... va gör man inte för att bli frisk. 

 

Efter denna något påfrestande behandling köpte jag en macka och åkte hem. Var hemma hos farmor vid halv 10. Felix sov än och Vilde satt och käka frukost =)

Dagen har spenderats hos Anna Karin. Va och handla och ätit jätte goda kycklingspett. Gött.

Nu är jag hemma, Vilde sover och Felix myser framför en film. Jag bänkar mig framför tvn en stund. Snart blir det sängen, är super duper trött...

Igår kväll var jag och lämnade mina sötnosar hos farmor, eftersom jag skulle iväg så tidigt idag så tyckte vi att de kunde få sova där och slippa bli väckta tidigt.

 

Idag 06.00 ringde klockan. Jag snooza två gånger.... Sen upp och göra sej i ordning och dricka två glas vatten! Vid 7 tiden åkte jag mot karolinska. Vid den tiden trodde jag att det skulle vara köer. Det var det inte. Så jag var inne på karolinska lite över en timme för tidigt. Anmälde mej i kassa och satte mig i väntrummet. Fick inte äta och självklart var jag super hungrig. Efter en lite stund kom de och ropa upp mig. Långt innan halv nio, då jag hade tid. De satte en infart i armen och sen fick jag sitta och vänta en stund igen. Sen var det dags.

In i rummet... Där var en manlig och en kvinnlig sköterska. De ber mig klä av mig på överkroppen... Allt! 

Sen ska jag lägga mig på britsen, med armarna ovanför huvudet. 

Snacka om och känna sig utlämnad.... Där ligger jag med min tigerrandiga mage och pattarna i vädret. Väldigt olustigt faktiskt. Men men.... va gör man inte för att bli frisk. 

 

Efter denna något påfrestande behandling köpte jag en macka och åkte hem. Var hemma hos farmor vid halv 10. Felix sov än och Vilde satt och käka frukost =)

Dagen har spenderats hos Anna Karin. Va och handla och ätit jätte goda kycklingspett. Gött.

Nu är jag hemma, Vilde sover och Felix myser framför en film. Jag bänkar mig framför tvn en stund. Snart blir det sängen, är super duper trött...

Ja, här gick man och vänta på att läkaren skulle ringa... All denna väntan!!!!!! Skit jobbigt.

Dagarna går och humöret går också... upp och ner... 

Ena dagen känns det okej andra dagen bryter man ihop och gråter som ett litet barn. Fick ett fint kort av en kär vän och tårarna rullar. Blir så rörd när jag inser hur många som faktiskt finns där... På riktigt <3

 

På söndagen åkte Felix med farfar till landet och jag och Kim valde att ha Vilde hemma från dagis. Kvalitetstid =)

 

I tisdags skulle jag och Kim gå ut och käka och gå på bio så farmor skulle passa Vilde. Vi mötte upp farmor i stan, när vi är inne i en butik ringer telen.... dolt nummer..... hjärtklappning!

Det var läkaren som ringde... Hon bekräftade det hon redan sagt tidigare... Det är en tumör som sitter i ryggen, mellan kotorna. Jag kommer bli inbokad på datortomografi och sen blir det strålning... Tack och hej!

Där står jag mitt inne i stan.... Tom.... Va fan ska man göra? 

Fan, fan, fan....

Lämnar Vilde och går och sätter oss på uteservering... Känner mig mest trött... Så efter en as god räkmacka och en cola så körde vi hem. 

Dagen efter, på onsdagen, ringde de från strålningen. Hon berätta att jag var inbokad på datortomografi på måndagen och sen skulle de planera strålningen och som det ser ut nu kommer jag påbörja strålbehandlingen den 8/6.

 

Datortomografin är alltså en röntgen där de ser hur tumören sitter och hur den ser ut. Efter den kan de sen planera min strålning. 

 

Kim åkte iväg och jobba igår... midsommarafton! 

Stackars älsklingen hade såna problem.... Han har fått fast tjänst på en plattform nu och detta var hans första tur ut på den plattformen. Han gick i två dagar och funderade på hur han skulle göra. Om han skulle bli hemma med mig eller åka och jobba... Självklart hade jag velat ha honom hemma, men samtidigt mår jag inte sämre än att jag kan vara själv och ta hand om barnen. Har fått medicin som hjälper mig genom dagarna. 

Så midsommarafton spenderades på bergholmen med svärfar med släkt, dans och sång. Kvällen spenderades hemma. Barnen var trötta och jag var trött. 

 

Idag har jag möblerat om i felix rum, städat i köket och plockat i ordning lite... känner mig lite duktig. haha. 

Nu ska jag sätta min tjocka röv i soffan... 

Den 4/6- 2013 var jag åter inne på karolinska universitetssjukhuset för en MR, magnet röntgen. Av någon anledning var jag sååå nervös, mådde illa. Kom in och fick klä av mig allt utom trosor och strumpor. Alla smycken och hårsnodd fick läggas i ett skåp. Sen in och lägga mig på en stenhård brits. De sätter en spruta i benet och så får jag en infart i armen. Sprutan i benet är för att minska risken för propp och infarten för att senare under röntgen kunna spruta in kontrastmedel. Sen lägger de en platta över bröst, mage och en bit ner på benen. Spänner fast den och ger mej en boll. Säger att är det några problem så tryck på bollen två gånger så kommer vi in, men använd bara den om det är allvar. Sen fick jag hörlurar med lugna favoriter. De går ut och sen sätter det igång. Jag åker in en bit i en stor "rulle", ser ut som en tom toarulle typ. haha. Sen låter det som någon borrar, slår och bankar konstant i ca en och en halv timme. Vid två tillfällen var jag på väg att somna och de sista tio minutrarna trodde jag allvarligt att jag skulle gå av. Jag hade sååå ont i ryggen och vill bara lyfta lite på benen, men nej nej, man måste ligga helt stilla annars blir bilderna suddiga. Efter en och en halv timme var det äntligen klart. Fick komma ut och sträcka på mig. Kunde knappt klä på mig så ont jag hade i hela kroppen. Sen hem och vänta till den 14/6 för svar. Att vänta är det värsta...

 

Men vi åkte hem och dagarna har passerat, sol och bad, regn och lek. Ca en och en halv vecka innan den 14 började jag få riktig värk i ryggen. Jag har haft ont i ryggen länge men nu var det en helt annan sorts värk. Jag har haft svårt för att sova och värken har verkligen hemsökt mig imellanåt. Men de sa tidigare att man kunde få ont i ryggen efter de behandlingar jag gått igenom och att det kunde komma ett tag efter avslutad behandling. Dessutom står jag ofta och väger på ett ben, sitter med ena benet över det andra, lyfter barnen med raka ben och böjd rygg och låter barnen sitta på höften och det vet jag ju att de har avrått mig ifrån eftersom min rygg är dålig. Jag är dessutom otränad. Så lite värk och ont i ryggen är kanske inte så konstigt. Men så kom dagen då jag skulle få veta att jag var frisk.

 

Jag har hela tiden intalat mig att jag är frisk nu. Jag mår ju bra. Är piggare och känner mig bra. Men den 14/6 när vi är på väg in till karolinska igen får jag en känsla av att jag kommer få dåliga nyheter. Men hoppet är det sista som sviker. Kommer in på radiumhemmets gynekologiska avdelning och sätter mig tillsammans med Kim och Vilde, Felix var hos farmor! Läkaren kommer in och tar med oss in i ett rum. Direkt när vi kommer in berättar hon att utlåtandet från röntgen inte kommit än, så hon väntar fortfarande. Hmm, tänkte jag, vad gör jag då här?? Men hon frågar hur jag mår och jag berättar att jag mår bra bortsett från värk i ryggen och att jag växt igen nedtill. Hon förklarar då att det inte är så konstigt och så vill hon göra en undersökning. Så jag får hoppa upp i gynstolen och hon undersöker, det gör ont. Hon lägger på xylocain (=bedövningssalva) och säger att medan det börjar verka så ska hon bara smita ut och se om det kommit något från röntgen. Hon kommer in en stund senare och har ett papper med sig. Hon säger sen att hon kanske har svaret på varför jag har ont i ryggen. Hon undersöker en snabbis till men säger sen att jag ska klä på mig igen. Jag klär mig och sätter mig jämte Kim igen. Sen berättar hon att cancern som jag haft är borta. Både tumören i livmodern och den i äggstocken har skrumpnat ihop och är inte aktiva mer. MEN....... De har hittat en aktiv i ryggen. När hon sägger detta gör jag allt för att hålla tillbaka alla känslor. Jag försöker lyssna på när hon förklarar att det under en röntgen jag gjorde 17 januari i år funnits en knuta där men den var inte aktiv då så de valde att inte stråla den. Jag försöker verkligen hålla tillbaka men till slut brister det... Jag har alltså cancer i ryggen... det är inte över... jag måste börja om.... tårarna rinner och jag vill bara skrika rakt ut att detta är sååå sjukt orättvist... Jag vill inte... jag har två barn... jag vill njuta av min sommar... jag vill leva normalt... FY FAN VAD JAG HATAR CANCER! Hon låter mig gråta en stund och fortsätter sen berätta att tumören jag har sitter mellan kotorna L3 och L4, svårt och veta vad det innebär. Hon ritade en bild och visade då hur det ser ut. Kotona i ländryggen kallas L1-L5... L5 längst ner. När de strålade livmodern strålade de upp mellan L4 och L5. Denna tumören satt alltså precis på gränsen. Så det dom gör nu är att stråla fältet precis vid L3, sa hon, men hon förklarade också att det hon fått ut nu var ett preliminärt utlåtande, det var bara en läkare som tittat och bedömt röntgen bilderna. Så efter att en andra läkare tittat på bilderna så kommer hon ringa mig och berätta hur det slutgiltiga utlåtandet låter och då kan det bli ändringar. Detta kommer ske på onsdag. 

 

På väg ut från radiumhemmet kramas jag och Kim och gråter... gråter och gråter.... Varför varför varför... Så jävla orättvist!

 

Jag går och tar blodprover och sen åker vi hemåt. Jag skickar sms till mamma och pappa... tårarna rinner. Kim ringer sina och gråter. Allting känns så overkligt och konstigt. Jag hade försökt ställa in mig på att vi kanske skulle få ett dåligt besked. Men jag hade tänkt mig att cancern inte var helt borta eller nåt. Att de bara skulle operera bort livmoder så skulle allt vara bra sen. Inte fan hade jag trott att jag skulle få besked om en fucking jävla skit cancer i rygg helvetet! Men så var det alltså. Detta var alltså igår.

 

Idag har vi tagit det lugnt. Myst på balkongen hela förmiddagen, åkte till svärfar och grilla. Åkte hem och hade lördags mys. Skönt att bara vara med min lilla familj! 

 

Thats all for now.....

 

Igår var en jobbig dag.

Jag vaknade och var redan då på dåligt humör. Trött och orkeslös.

Det var super fint väder ute och jag kände mig tvingad att gå ut. Fast jag inte orka.

Lät barnen gå ut på balkongen och leka, de älskar det.

Vi åt en smörgås till lunch efter det somna Vilde.

Kim kommer med nyheterna att det blivit nåt fel på jobbet så han kommer nog inte hem förrän på fredag. FREDAG!?!?!?

Jag trodde han skulle kommit hem i fredags, sen ändrades det till kanske lördag, söndag eller måndag. Men senast måndag. Sen ändrades alltså det igår till FREDAG!

Detta innebär att jag kommer ha varit själv med barnen i 3 veckor. Älskar mina barn men fyyy faaan va krävande de kan vara!

Felix är trotsig och tjurar och tjatar om allt. Vilde är faktiskt ganska nöjd men han äter med hela kroppen, skriker hysteriskt när man ska byta blöja och drar gärna runt på skor eller annat så man inte hitta det sen.

Dessutom bajsar han löst så hela röven är skinnflådd... Ont... Stackars barn!

Vilde vakna, Felix somna.... Jag va bara nere. Ville ingenting.

Blir så besviken varje gång Kim meddelar att han inte kommer hem som planerat. Nu var jag så inställd på senast måndag och hade verkligen väntat mig hjälp denna veckan. Men nej, då ska jag ställa om på att vara själv igen. Svårare än man tror. Dessutom orkar jag inte riktigt. Kroppen säger ifrån.

 

Men nu är det en ny dag!

Jag ska bara ta det lugnt idag. Måste köpa mjölk. Men jag antar att jag måste ta med ungarna på nåt kul sen så jag får väl passa på att handla då.

Hoppas ni får en underbar dag...

Kan börja med att förklara att Felix är inne i en hemsk trotsperiod just nu.

Han gnäller och tjurar så fort han inte får som han vill.

Sen Kim åkte och jobba har jag försökt göra allt för att han ska vara glad. Vi har åkt och tittat på kossor och hästar och lekt på lekplatser. Ändå är det tjurigt. För han vill inte eller så vill han eller så vill han inte eller vill han.... Ja, ni kan kanske själva förstå att hela dagar med detta, från morgon till kväll, äter upp en inifrån. 

 

Vilde har haft det tufft på dagis. Eller med dagis kanske man ska säga. Han blir super ledsen så fort han ser dagis. Han skriker jätte mycket när jag lämnar honom. Han klamrar sig fast i mina kläder. Men som mamma ska jag bara vända och gå. Det gör så ont. Hela kroppen kämpar för att man inte ska vända och ta med honom hem. Försöker trösta mig själv med att det nog går över när jag gått. Men de berättar att han sitter bara i vagnen hela tiden. Vill inte leka. Är ledsen mycket. Känns verkligen inte bra alls :( 

Igår när jag hämtade honom sa de dock att han varit gladare och lekt mer, så jag hoppas det vänder nu och blir bra.

 

Men med trotsig treåring och oron för ettåringen har sista tiden varit jobbig.

Hemmet ser ut som fan... Två små barn med alldeles för mycket leksaker kan få det att se ut som ett bombnedslag på nolltid. Plus att jag lägger saker lite överallt. 

 

Sen måste jag göra något åt mig själv. Trivs inte riktigt med mig själv just nu. Känner mig onyttig på alla plan.

Att vara sjukskriven är tråkigt. Ett måste men tråkigt. 

Jag har energi nu. Jag vill göra nåt. Plugga eller jobba eller nåt. Men jag får snällt vänta ett litet tag till. 

Jag har all tid i världen till att träna, men har ingen motivation. 

Behöver och vill gå ner vikt men ork och motivation finns inte.

Hjärnan vill mer än vad kroppen orkar. Frustrerande.

 

Nu ska jag sluta gnälla och vara positiv. 

Vilde börjar förhoppningsvis trivas på dagis. Kim kommer snart hem. Jag ska försöka hitta ett bra sätt att träna som funkar för mig och hoppas att jag hittar motivation på vägen...

 

Ha det bra...

Jaha, då var man ensamstående i två veckor igen. Var länge sen sist och det har hänt en hel del.

Vi fick vilde, Kim fick problem med gallan, jag åkte till Halland, Kim var pappaledig och jag plugga. Sen kom cancern och hela den skiten och nu är vi här. Kim har nästan varit hemma ett år och nu är han borta. Skum känsla det där.

Känner mig bra nog till att vara själv med barnen men jag är fortfarande väldigt trött, periodvis. Är rädd att bli så trött att mitt dåliga humör går ut över barnen. Ingenting av det är deras fel, 

Men båda barnen går på dagis och då kan jag passa på att vila.

 

Natten och morgonen har varit ganska jobbig. Vilde är jobbig i magen och Felix är trotsigare och tjatigare är någonsin. Nu har barnen lekt i flera timmar inne på Felix rum, go ungarna <3 

 

Får se va denna dag har att erbjuda. Tråkigt väder ute så blir nog en inne dag med massa mys...

 

Har de senaste två dagarna varit lite nere. Känner inte för att göra någonting och är bara allmänt irriterad. Orkar inte vara allt det där som man borde vara.... mamma, flickvän, vän, dotter m.m.

 

Jag har allt... En underbar pojkvän som älskar mig och stöttar mig i alla lägen. Två helt underbara pojkar som ger mig så mycket kärlek och lycka. En fin lägenhet, en fin bil, en familj som älskar mig, vänner som finns även om jag är världens dåligaste på att höra av mig...

Ändå känner jag mig nere. Ledsen... 

 

Läkarna på radiumhemmet sa på mitt sista besök att jag kunde komma in i en period där jag kände mig nere och ledsen och det är helt normalt... Men det känns inte normalt...

Det finns så många människor som kämpar för sina liv och som har det betydligt jobbigare än vad jag har det.

Jag har som sagt allt... och kommer bli helt frisk... 

Men idag känns det lite bättre så jag hoppas bara att jag haft två dåliga dagar...

 

---

Kim lämnade fisarna på dagis idag men någon timme efter lämning ringde de från dagis och meddela att Vilde fått feber... Så vi hämtade honom... Lillhjärtat är så sliten... Matvraket vill inte ens äta, hehe... 

Nu är Kim och hjälper svärmor med en ny spis, förhoppningsvis hämtar han nåt och äta på vägen. 

Är för trött för att laga mat.... 

Idag är ingen bra dag.

Fick sova länge... Gick upp, åt frukost, la mig på soffan och somnade igen. Vaknade och åt lunch och sen tillbaka till soffan igen. Mår verkligen inte bra. Är helt slut i kropp och knopp. 

 

Felix är hemma igen efter en helg med farfar på landet. Skönt att ha honom här hemma. Är så tyst och tomt när han är borta <3

Efter förra inlägget har jag genomgått en annan behandling som heter brachy.

När jag pratade med min läkare och sköterska i början på min sex veckor långa behandling berättade de lite grann om den här brachy behandlingen. 

De sätter in en ring mot tumören med två pinnar som det skickas in pulser i. På detta sätt ska man alltså stråla bara tumören. 

 

Måndagen den 11/1-2013 blev jag inlagd med permission. De ställer massa frågor och så får jag ett sjukhus armband och sen fick jag åka hem och packa lite saker för att sen välja om jag ville sova på sjukhuset eller vara tillbaka senast 06.00 dagen efter. Jag valde att sova där.

Denna dagen berättar dem också för mig att jag ska få ryggmärgsbedövning och att jag kommer behöva ligga platt på rygg i ca 6 timmar. Jag har fött två barn och båda gångerna sagt att vad som än händer ge mej inte ryggmärgsbedövning. Har alltid varit så sjukt rädd för detta. Tårarna rann och jag va verkligen livrädd.

 

Den 12/1-2013 kom och de väcker mig 06.00 för att sätta dropp och meddela att jag ska ner som nummer två. Där ligger man timme ut och timme in och bara väntar och våndas. 

Till sist körs jag ner och får sätta mig på operations bordet. Jag försöker tala om att jag är livrädd men det känns inte som att någon riktigt lyssnar. Jag börjar få panik och försöker igen tala om hur rädd jag är. När det fortfarande inte känns som att någon riktigt lyssnar får jag tårar i ögonen och säger ännu en gång med lite mer styrka i rösten att jag är livrädd och vill inte ha denna bedövning. Narkos läkaren som ska sätta bedövningen kommer då fram och pratar med mig och jag får lugnande och sen sätter han den utan att jag knappt märker det. 

 

Sen domnar benen bort och jag får mer lugnande. Jag är bra slö och ligger nästan och ler för mig själv med tanke på hur surrealistisk situationen är. Där ligger jag med benen i vädret med fyra stycken som tittar rakt upp i härligheten på mig och jag kan inte röra mig. Jag känner hur de "arbetar" där nere men jag har ingen aning om vad som egentligen sker. Mer än att en ring sätts in och TAMPONADER!!! Detta hemska jävla påfund.

De flyttar över mig, genom att välta operatinsbordet, till min säng. 

 

Jag körs upp till ett rum på avdelningen, där uppe kopplar de på "sladdar" till apparaten som jag har i mig som ska skicka in strål pulser. Jag känner ingenting. 

Jag somnar till och vaknar av att jag har ont.... mensvärken från helvetet gånger tio. Jag ville bara dra ihop mig i fosterställning och gråta. Men nej nej, ligg still... platt på rygg och ring efter smärtlindring. 

Sköterskan kommer och ger mej morfin, det hjälper inte. Jag har så ont. Jag får mer morfin. inte heller denna gången hjälper det. Men jag blir så slö att jag somnar. Vaknar till igen och har fortfarande ont. Mer morfin. somnar. Känner mig bara borta och slö men tycker inte smärtan försvinner. Innan sista pulsen ska ges kommer Kim med barnen. Så skönt att se dom, behövde verkligen det. Sen dags för sista pulsen och sen ska all skit ut.

 

Tidigare under eftermiddagen frågade min slöterska om det var okej att en sköterska som aldrig gjort detta förut var med och gjorde det och om det var okej att en tjej var med och tittade på. Ja, svara jag, någon gång ska de ju lära sig. 

Ångrade detta senare....

Tamponader är gasbindor.... Långa.... som knyts ihop och läggs in runt ringen för att stabilisera den. De ligger där inne i 6 timmar och torkar ut alla slemhinnor man har. När de ska ut använder sköterskorna bedövningssalva och vatten men det hjälper tyvärr inte. De drar ut dessa ur mig en efter en som en jävla trollerilåda och det gör så sjukt ont. Jag försökte andas lugnt och hålla ut men efter ca halva tiden börjar jag hyperventilera och kroppen skriker NEJ. SLUTA. JAG KAN INTE MER!!!

Jag får mer morfin... men det gör fortfarande ont.... så in i helvetes jävla ont.

Men sen är det över... sista tamponaden dras ut och jag lugnar mig lite.... Nu ska bara själva grejen med ringen ut också och jag tror jag dör en liten skvätt... gråter och försöker hålla mig själv kontrollerad fast kroppen strävar emot. Men till sist är allt ute och jag får slappna av.

 

Kim kommer in med barnen igen och jag får pussas och kramas en snabbis innan de måste åka igen <3

 

Sen sover jag resten av den dagen och natten. Jag var chockad över hur ont det gjorde och hur jag reagerat på smärtan. Det var fruktansvärt och vetskapen om att jag ska in och göra om detta fick mig att vilja lägga mig ner och skita i allt. 

 

Onsdagen kom och jag får cellgifter.. inget konstigt med det. nål i armen och genom den får jag dropp, cellgifter, mer dropp och sen får jag åka hem... Men inte denna onsdagen... Då fick jag plötsligt en allergiskt reaktion och fick stanna kvar X antal timmar innan vi äntligen fick åka hem.

Denna dagen pratade sköterskorna om att till nästa brachy behandling så skulle de se över smärtlindringen för ingen ska plågas så. 

 

Helgen gick och så var det dags att bli inlagd igen... Ångest... rädd... tårar som rinner... 

Så var det dags igen... Ner i operations rummet. Får lugnande och mer lugnande och bedövningen sätts. Samma konstiga känsla igen då man ligger där och inte känner nåt men man märker ändå att folk är där nere och "röjer".

Upp på avdelningen igen och ligga stilla i sex timmar. Även denna gång hade jag sjukt ont... Fick morfin men tyckte inte de hjälpte. Jag blev bara dåsig och somna. När det sen var dags att ta ut skiten igen började jag hyperventliera och gråta redan innan de ens börjat. Fick lugnande och morfin och sen satte de igång. Det gjorde så in i helvetes jävla ont och jag grät och grät.. Men till sist var det över och jag fick lägga mig på sidan och sova en stund. Kim kom, barnen var hos farfar, och det var så skönt att ha honom där en stund. 

 

Nu är det en brachy behandling kvar som ska genomgås. Har ångest och vill inte... men samtidigt vet jag att det är ett måste och det är sista... Läkaren gav mig ett bra besked sist och det var att tumören krympt sen första brachyn till andra... en vecka och de fick använda en mindre ring andra gången. Skönt.

 

Nästa vecka är det alltså samma visa. inläggning på måndag, brachy på tisdag och cellgifter på onsdag.

Sen ska jag få strålning en vecka till men då ska de koncentrera sig på mina lymfkörtlar i äggstockarna. 

Efter den veckan är jag klar... inga mer behandlingar.... längtar!

Den 18/12-2012 åkte jag tillsammans med Kim och Vilde in till gynakuten på södersjukhuset i Stckholm. Jag har under hösten haft sega blodblandade flytningar och senaste tiden började jag känna mig febrig och fruktansvärt trött. Jag vaken orkade eller ville göra någonting och med två vilda barn hemma är det inte läge att ligga på soffan. Så jag sökte hjälp.

Väl där inne kommer jag in i ett litet rum, själv eftersom Kim försökte natta Vilde. Jag pratade med en kvinnlig läkare som sedan skulle undersöka mig. Undersökningen gick inte alls eftersom jag blödde jätte mycket. Jag ligger där exponerad och hon säger bara "jag måste gå och hämta en kollega" sen smiter hon ut och där sitter jag och stirrar på allt blod som tydligen kommit från mig. På hela golvet. Jag blev skit rädd, skräckslagen. Efter en stund kommer läkaren tillbaka med en manlig kollega. Mannen undersöker han också men samma sak, jag blöder så sjukt mycket att han ser ingenting. Han kollar med ultraljud och känner och säger sen att "du har en knuta på livmodertappen".

CANCER!!!!! tänkte jag.... rädd, tårarna bränner, vill att Kim kommer. Men de hämta inte Kim fast jag ber dom. HJÄLP!!

Till sist får jag klä på mig och sätta mig ner på en stol och då förklarar denne man att jag ska bli inlagd, jag ska få en infart i armen, jag ska opereras.... Allt detta skrämmer mig. Jag har aldrig varit inlagd förut, aldrig haft en nål i armen, aldrig blivit sövd...

Till sist fick jag komma ut till Kim i väntrummet och då brast allt.... jag grät och grät. Stackars Kim fattade ingenting.

Sen blev jag inlagd och fick komma in på rummet. Kim var tvungen att åka och hämta Felix och jag började ringa runt till familjen. Läskigt. Egentligen vet man juh ingenting.
Denna dagen gick sen väldigt fort... i en bubbla... grät och var ganska borta. Somna ganska tidigt...

Dagen efter kommer dom in och ger mig kläder som jag ska ha under operationen. Jag e skit nervös.

Jag pratar med Kim och sen är det dags. De kommer in och kör in mig på operation. Jag var så sjukt rädd för att bli sövd. Grät som ett litet barn. Men narkosläkaren lugnade mig. Hon var helt underbar. Nu blir du snurrig säger hon sen är jag borta =)

Vaknar sen upp och efter en stund får jag komma tillbaka till rummet där Kim väntar <3

Allting hade gått bra, jag levde och mådde bra =)

Läkaren kommer efter några timmar och ber oss följa med till ett rum, där berättar hon för oss att det mest troligt är en tumör. Tidigare hade de sagt att det mest troligt var en muskelknuta eller en allvarlig infektion.

Men hon berätta nu att hon trodde det var en tumör, men inget var säkert förrän provsvaren kom.

Jahapp... bara vänta på svar dårå!

Åkte ner till Halland... firade Jul och försökte tänka på annat ett tag! Skönt att komma bort.

Den 28/12-2012 fick jag beskedet livmoderhalscancer.

 

 

Detta är början på berättelsen. Efter allt detta kommer sen 3 olika röntgen undersökningar för att utesluta spridning. Massa informations möten både på strålningsavdelningen och på cellgiftsavdelningen och avdelning P14 där jag ska få en annan sorts strålning. Alla dessa möten och all denna information får vem som helst att bli hur snurrig som helst.

 

Den 21/1-2013 började min sex veckor långa strålningsbehandling. Varje dag ska jag in till KS och strålas. Detta i sig är väl inte så jobbigt, men att behöva sitta och åka så långt varje dag fram och tillbaka är så tråkigt och när jag väl kommer hem igen är jag så trött och sliten att jag bara vill sova. Vilken mamma man är va!?
Varje onsdag ska jag också in och få cellgifter, vilket tar sex timmar. Först dropp i 2 timmar, sen cellgifter i två timmar och sen dropp igen i två timmar. Sen ner på strålning och sen hem. Lååååång dag.

Så här har det sett ut nu i 3 veckors tid.

Framöver kommer jag få någonting som kallas brachybehandling. Då blir jag inlagd på tisdagen, de sätter in en ring mot tumören och strålar invändigt. Jag ligger inne hela den dagen och får sen stanna över natten för att få cellgifter dagen efter.

 

Fram till nu har jag mått relativt bra. medicinerna mot illamåendet har funkat bra och tröttheten går att leva med. Det som gör mig så sjukt ledsen är att jag inte är någon bra mamma eller sambo.

Kim får ta allt vad det gäller barnen och Felix får dagligen höra "mamma orkar inte".

Jag mår skit dåligt över att inte kunna ta hand om dom så som jag vill. Jag vill vara en bra mamma som är glad och pigg och orkar.... Jag kommer bli den mamma... snart.... men jag vill va det nu!

Illamåendet och tröttheten är en sak, sen har vi magen och urinröret. Magen är en ända stor ballong. uppblåst som få blir jag eftersom strålningen stör tarmarna. Dessutom var jag övertygad om urinsvägsinfektion men tydligen är det strålningen som gör att det svider så in i helvetes alla jävlar!

Men men... lifes goes on.

 

Igår bröt jag ihop och betdde mig som Felix. Tårarna rann och jag gnäller "jag vill inte, jag orkar inte" Kim kramar om mig och sen börjar vi skratta.... Han, den mannen, är helt jävla underbar! Hade jag inte haft honom hade jag gått under. Han är så sjukt stark. Han får stå ut med hur mycket skit som helst. Både från mig och trotsiga Felix och sjukgnälliga Vilde. Men han står ut och han gör det bra.

Jag älskar honom så mycket att det värker i hjärtat och tårar rinner ner för mina kinder.

Han är mitt allt och lite till <3

 

Nu ska jag glo på tv en stund innan det är dags att gå och läga sig... Ha det gott!

 

 

Ibland är livet orättvist. Jävligt orättvist...

känner mig så jävla arg och ledsen och ARG!!!! 

Fan för jävla skit piss äckel fitt rövs cancer..

 

HATAR CANCER...........................!

Som jag har längtat...

Annars idag har jag haft världens mensvärk... helt sjukt att man kan bli så "förlamad" av det. Jag har i princip legat i soffan hela dagen o tyckt synd om mej själv. Som tur är har jag världens underbaraste pojkvän som fixar o donar o tar hand om mig. Han är bara så bäst. Älskar dig otroligt mycket Kim, du betyder allt o lite till för mig.

Du och Felix är mitt allt <3

Nu ska jag försöka få denna sista timmen att gå så fort som möjligt, sen blir de lite kaffe o prat sen sängen... Helgen kommer bli kanon bra me massa myyys...

Ha det så bra mina vänner så hörs vi när vi hörs....

Så igår va de första religons lektionen... o shiit va kul de va... va mycket mer spännande än jag hade trott...

Så dagen igår va bra.... Felix va nöjd o glad, skolan gick bra o sen va det fredagsmys på hög nivå men mina 2 guldklimpar....

Idag har vi bara tatt de lugnt... myst runt i pyjamas hela förmiddagen... nu sover fisen o jag ska snart göra mej i ordning för när han vaknar blir det nog en runda till svärmor...

De va allt jag hade o meddela för tillfället....

Ha de bra mina vänner... <3