marialindholm

Jag har en underbar fästman, två helt underbara pojkar, en fin bil, ett boende som jag fått renovera som jag vill och cancer.....

 

Ibland när man pratar med människor om deras problem, som jag ibland kan tycka är helt onödiga eller löjliga, rent ut sagt, så får man perspektiv på sitt eget liv.

Jag har det så bra med min familj och de stunder jag är smärtfri och inte känner av cancern är jag den lyckligaste människan på jorden. Jag älskar mitt liv med min lilla familj. Hade inte kunnat ha det bättre.

Men så kommer den där objudna gästen och gör sig påmind. Antingen får jag ont eller så är det någon jobbig biverkning som kommer. 

Men när man då lyssnar på andra som har pojkvänsproblem eller annat så gör det mig inget att den där biverkningen kom eller att jag hade lite ont i morse. För jag har det jävligt bra ändå... Överlag.

 

Jag tillåter mig själv ibland att känna mig ledsen och arg och allt det där som man känner... Orättvisan.... Men den tar inte över mig och det är jag glad för.

Jag trodde att jag skulle bli nedslagen av allt det här och vara den mest patetiska, ledsna, sorgsna människan på jorden. Men tvärtom känner jag mig så sjukt tacksam, levande och glad över att få finnas här och uppleva detta.

LIVET!!!! Jag väljer livet, jag väljer att leva livet... Här och nu.

 

Visst fan har jag cancer och har ont och mår piss från och till, men om jag låter det ta över mitt liv så lever jag ju inte...

Ta vara på varenda liten sekund du har med ditt barn, mamma, pappa, mormor, farmor m.fl. för man vet aldrig när det tar slut...

 

Tack och hej leverpastej....