marialindholm

Igår var vi ute och gick med barnen, Kim kompis Patrik, svärmors Patrik och svärmor. Super mysigt.

Vi gick ner till badplatsen, Felix badade och lekte. Gungade lite.

Sen gick vi upp och fikade. Jag och Felix gick och tittade på hönsen och lekte på en traktor som finns tillgänglig för alla barn. Sen gick svärmor och Kim med barnen och titta på kossorna i hagen medan jag vilade lite. Kims kompis Patrik gick hem.

På väg från fika stället mot bilen ramlade jag. Mitt på plana marken gav benet vika och jag ramlade. Fick så sjukt ont i ryggen. Folk stirra. Kim hjälpte mig upp och vi gick vidare. Känslan är obeskrivlig...

Hemma la jag mig i soffan, tog två alvedon och en morfin tablett och vilade.

Jobbigt att inte veta vad det är som gör att jag ramlar...

Senare på kvällen bjöd vi svärmor och hennes Patrik på middag. Fläskfile, potatisgratäng och sallad. Mumsigt.

 

Idag är barnen är på dagis, jag sitter fortfarande i sängen och Kims fixar en sista grej med diskmaskinen i köket.

Ska gå upp och klä mig så får vi se vad denna dag har att erbjuda... 

Mitt humör är inte på topp just nu.

Jag har i snart 2 år haft ont. På ett eller annat sätt.

Först graviditeten, med foglossning och sådana smärtor. Sedan smärtan efter förlossning och allt vad det innebär. Efter det började "mensvärken" och alla bekymmer jag hade med det. Sen cancern och all smärta och ångest den fört med sig.

Smärtan är inte bara fysisk. Mycket sitter i huvudet. Man blir ärrad. 

Jag ska den 26 september in på Magnetröntgen. Den gör inte ont. Men ändå känns det as jobbigt och tårar rinner för jag vill inte. Att ligga stilla med en tung platta på magen och stora öronmuffar på är lite obehagligt. Men det är mer det psykiska. Att sitta fast. I två timmar ligger man så. Eller jag gjorde det förra gånger i alla fall. Sen kommer de där två veckorna med ÅNGEST. Väntan på resultatet. Är cancern kvar? Har den spridit sig? Vad kommer hända hela hösten? Sjuk eller frisk? Läskigt.....

 

Felix kom för två dagar sen och bad mig läsa godnatt saga för honom. självklart sa jag och tog mig upp ur soffan och ner i hans säng. Vi läste och mös och jag älskar den stunden på kvällen. Det bästa som finns.

Men sen skulle jag upp. Jag kom inte upp. Benen ville inte som jag. De vägrade samarbeta.

Det slutade med att jag fick ställa mig på alla fyra i Felix säng och sätta fötterna i golvet för att komma upp. Detta tog sin lilla tid och var väldigt ansträngande. Felix satt upp i hörnet på sängen med stora ögon och säger: Det är läskigt. Där och då lugnade jag honom och sa att det var ingen fara. Mammas ben kommer snart funka igen.

Lite senare brister det för mig totalt. Jag skrämde mitt eget barn på grund av något jag inte kan göra något åt. Tårarna rinner och det gör så ont. Det är inte mitt fel att kroppen lägger av. Det är absolut inte Felix fel. Han ska inte behöva utstå det här.

 

Just nu känns smärtan och ångesten jobbigast. Att inte kunna vakna utan att ha ont och att inte våga gå ut utan att känna viss rädsla för att ramla. 

Men jag ska ut idag. Ut och gå med mina barn. Ramlar jag så ramlar jag. det finns inte så mycket jag kan göra åt saken. Tack och hej leverpastej!

Nu är snart vårt kök klart.

Vill ge min fina sambo en STOR klapp på axeln för allt jobb han gjort i vår lägenhet.

Han har gjort allt själv. Rivit tapet, spacklat, slipat, målat, tapetserat, lagt tätskickt i våtrum, kaklat, satt in tvättmaskin och nu till sist fixat hela köket.

Han är så händig min man....

Lägenheten är nu i princip klar. Lite städ och små fix så är den äntligen vår. Alla rum är renoverade precis som vi vill ha det.

Trivs så sjukt bra...

Är stolt över min fina Kim som gjort allt så fint <3

Älskar dig <3

Har hänt massa saker i mitt liv sista tiden. Kanske skriver ett inlägg om det senare. Men kan väl sammanfatta det såhär.

Veckan efter strålningen var mostrarna här. Vi umgicks lite grann. Jag tog det väldigt lugnt. Tog med ena mostern till Andys lekland här i Stockholm och där lyckades hon pajja sitt knä... Tråkigt =( Men det börjar bli bättre nu.

På fredagen åkte vi ner till halland hela familjen och på söndagen åkte jag och Kim till Side, Turkiet. Barnen stanna hos mormor och morfar. 

Veckan i turkiet var underbar...

Sen har vi varit en vecka i halland och umgåtts med mamma och pappa. 

 

Men nu åter till rubriken:

Mina ben sviker..... 

Strålningen gör att musklerna i kroppen förtvinar.

Detta visste inte jag och har därför inte underhållit min kropp med träning.

Detta har gjort att mitt ena ben plötsligt viker sig och jag ramlar.

Det mest pinsamma är att jag inte kan ta mig upp.

Utan muskler i benen kan du inte ta dig upp... så är det!

Tänk dig själv att du och din bror ska sticka in tillstan en runda. På väg ut till bilen ramlar du plötsligt. Du har ingen aning om vad som just hänt. Men du sitter på marken och har skitont i handen. 

Eller att du ska gå ner för trappan med din 1 åriga son på armen och plötsligt sitter du ner på trappsteget med barnet i knät och fattar inte riktigt vad som hände.....

Detta är mitt liv just nu. Helt plötsligt, utan förvarning, så ramlar jag.

Mitt ben sviker och jag hamnar på marken och kan inte ta mig upp.

Detta innebär att allt blir väldigt jobbigt för mig. 

Efter att jag varit i stan med min bror och satte mig i bilen igen kände jag en sådan lättnad. Äntligen var det över. Hemma hos mina nära och kära känner jag mig lugnare. Där vet alla hur det ligger till och förstår. Men så fort jag hamnar i en situation där det är andra människor inblandade kommer ångesten. Jag går runt och är skit rädd för att något ska hända. För hur det än är så är människor dömande. Det är pinsamt.

Hemma hos pappa står vi på altanen, jag tar ett steg bakåt och råkar trampa på en av barnens snuttefiltar och ramlar. Seriöst lixom......

Detta är så psykologiskt påfrestande.... Jag är rädd hela tiden när jag är ute och känlsan av att inte känna sin kropp är fruktansvärd. 

Jag ska till sjukgymnasten på onsdag nästan vecka och jag hoppas verkligen att hon kan lägga upp nåt schema som ska hjälpa mig. För jag kan inte leva så här.

Behövde bara få ur mig detta...

 

Va på BVC med min lilla idag och han klarade allt man ska klara som 1,5åring.... 11,5kg och 83cm lång. 

Stora pojken.

Felix är 107cm lång och 17kg tung. Vägde och mätte själva, lite kul att veta!