marialindholm

Idag är ingen bra dag.

Fick sova länge... Gick upp, åt frukost, la mig på soffan och somnade igen. Vaknade och åt lunch och sen tillbaka till soffan igen. Mår verkligen inte bra. Är helt slut i kropp och knopp. 

 

Felix är hemma igen efter en helg med farfar på landet. Skönt att ha honom här hemma. Är så tyst och tomt när han är borta <3

Efter förra inlägget har jag genomgått en annan behandling som heter brachy.

När jag pratade med min läkare och sköterska i början på min sex veckor långa behandling berättade de lite grann om den här brachy behandlingen. 

De sätter in en ring mot tumören med två pinnar som det skickas in pulser i. På detta sätt ska man alltså stråla bara tumören. 

 

Måndagen den 11/1-2013 blev jag inlagd med permission. De ställer massa frågor och så får jag ett sjukhus armband och sen fick jag åka hem och packa lite saker för att sen välja om jag ville sova på sjukhuset eller vara tillbaka senast 06.00 dagen efter. Jag valde att sova där.

Denna dagen berättar dem också för mig att jag ska få ryggmärgsbedövning och att jag kommer behöva ligga platt på rygg i ca 6 timmar. Jag har fött två barn och båda gångerna sagt att vad som än händer ge mej inte ryggmärgsbedövning. Har alltid varit så sjukt rädd för detta. Tårarna rann och jag va verkligen livrädd.

 

Den 12/1-2013 kom och de väcker mig 06.00 för att sätta dropp och meddela att jag ska ner som nummer två. Där ligger man timme ut och timme in och bara väntar och våndas. 

Till sist körs jag ner och får sätta mig på operations bordet. Jag försöker tala om att jag är livrädd men det känns inte som att någon riktigt lyssnar. Jag börjar få panik och försöker igen tala om hur rädd jag är. När det fortfarande inte känns som att någon riktigt lyssnar får jag tårar i ögonen och säger ännu en gång med lite mer styrka i rösten att jag är livrädd och vill inte ha denna bedövning. Narkos läkaren som ska sätta bedövningen kommer då fram och pratar med mig och jag får lugnande och sen sätter han den utan att jag knappt märker det. 

 

Sen domnar benen bort och jag får mer lugnande. Jag är bra slö och ligger nästan och ler för mig själv med tanke på hur surrealistisk situationen är. Där ligger jag med benen i vädret med fyra stycken som tittar rakt upp i härligheten på mig och jag kan inte röra mig. Jag känner hur de "arbetar" där nere men jag har ingen aning om vad som egentligen sker. Mer än att en ring sätts in och TAMPONADER!!! Detta hemska jävla påfund.

De flyttar över mig, genom att välta operatinsbordet, till min säng. 

 

Jag körs upp till ett rum på avdelningen, där uppe kopplar de på "sladdar" till apparaten som jag har i mig som ska skicka in strål pulser. Jag känner ingenting. 

Jag somnar till och vaknar av att jag har ont.... mensvärken från helvetet gånger tio. Jag ville bara dra ihop mig i fosterställning och gråta. Men nej nej, ligg still... platt på rygg och ring efter smärtlindring. 

Sköterskan kommer och ger mej morfin, det hjälper inte. Jag har så ont. Jag får mer morfin. inte heller denna gången hjälper det. Men jag blir så slö att jag somnar. Vaknar till igen och har fortfarande ont. Mer morfin. somnar. Känner mig bara borta och slö men tycker inte smärtan försvinner. Innan sista pulsen ska ges kommer Kim med barnen. Så skönt att se dom, behövde verkligen det. Sen dags för sista pulsen och sen ska all skit ut.

 

Tidigare under eftermiddagen frågade min slöterska om det var okej att en sköterska som aldrig gjort detta förut var med och gjorde det och om det var okej att en tjej var med och tittade på. Ja, svara jag, någon gång ska de ju lära sig. 

Ångrade detta senare....

Tamponader är gasbindor.... Långa.... som knyts ihop och läggs in runt ringen för att stabilisera den. De ligger där inne i 6 timmar och torkar ut alla slemhinnor man har. När de ska ut använder sköterskorna bedövningssalva och vatten men det hjälper tyvärr inte. De drar ut dessa ur mig en efter en som en jävla trollerilåda och det gör så sjukt ont. Jag försökte andas lugnt och hålla ut men efter ca halva tiden börjar jag hyperventilera och kroppen skriker NEJ. SLUTA. JAG KAN INTE MER!!!

Jag får mer morfin... men det gör fortfarande ont.... så in i helvetes jävla ont.

Men sen är det över... sista tamponaden dras ut och jag lugnar mig lite.... Nu ska bara själva grejen med ringen ut också och jag tror jag dör en liten skvätt... gråter och försöker hålla mig själv kontrollerad fast kroppen strävar emot. Men till sist är allt ute och jag får slappna av.

 

Kim kommer in med barnen igen och jag får pussas och kramas en snabbis innan de måste åka igen <3

 

Sen sover jag resten av den dagen och natten. Jag var chockad över hur ont det gjorde och hur jag reagerat på smärtan. Det var fruktansvärt och vetskapen om att jag ska in och göra om detta fick mig att vilja lägga mig ner och skita i allt. 

 

Onsdagen kom och jag får cellgifter.. inget konstigt med det. nål i armen och genom den får jag dropp, cellgifter, mer dropp och sen får jag åka hem... Men inte denna onsdagen... Då fick jag plötsligt en allergiskt reaktion och fick stanna kvar X antal timmar innan vi äntligen fick åka hem.

Denna dagen pratade sköterskorna om att till nästa brachy behandling så skulle de se över smärtlindringen för ingen ska plågas så. 

 

Helgen gick och så var det dags att bli inlagd igen... Ångest... rädd... tårar som rinner... 

Så var det dags igen... Ner i operations rummet. Får lugnande och mer lugnande och bedövningen sätts. Samma konstiga känsla igen då man ligger där och inte känner nåt men man märker ändå att folk är där nere och "röjer".

Upp på avdelningen igen och ligga stilla i sex timmar. Även denna gång hade jag sjukt ont... Fick morfin men tyckte inte de hjälpte. Jag blev bara dåsig och somna. När det sen var dags att ta ut skiten igen började jag hyperventliera och gråta redan innan de ens börjat. Fick lugnande och morfin och sen satte de igång. Det gjorde så in i helvetes jävla ont och jag grät och grät.. Men till sist var det över och jag fick lägga mig på sidan och sova en stund. Kim kom, barnen var hos farfar, och det var så skönt att ha honom där en stund. 

 

Nu är det en brachy behandling kvar som ska genomgås. Har ångest och vill inte... men samtidigt vet jag att det är ett måste och det är sista... Läkaren gav mig ett bra besked sist och det var att tumören krympt sen första brachyn till andra... en vecka och de fick använda en mindre ring andra gången. Skönt.

 

Nästa vecka är det alltså samma visa. inläggning på måndag, brachy på tisdag och cellgifter på onsdag.

Sen ska jag få strålning en vecka till men då ska de koncentrera sig på mina lymfkörtlar i äggstockarna. 

Efter den veckan är jag klar... inga mer behandlingar.... längtar!

Den 18/12-2012 åkte jag tillsammans med Kim och Vilde in till gynakuten på södersjukhuset i Stckholm. Jag har under hösten haft sega blodblandade flytningar och senaste tiden började jag känna mig febrig och fruktansvärt trött. Jag vaken orkade eller ville göra någonting och med två vilda barn hemma är det inte läge att ligga på soffan. Så jag sökte hjälp.

Väl där inne kommer jag in i ett litet rum, själv eftersom Kim försökte natta Vilde. Jag pratade med en kvinnlig läkare som sedan skulle undersöka mig. Undersökningen gick inte alls eftersom jag blödde jätte mycket. Jag ligger där exponerad och hon säger bara "jag måste gå och hämta en kollega" sen smiter hon ut och där sitter jag och stirrar på allt blod som tydligen kommit från mig. På hela golvet. Jag blev skit rädd, skräckslagen. Efter en stund kommer läkaren tillbaka med en manlig kollega. Mannen undersöker han också men samma sak, jag blöder så sjukt mycket att han ser ingenting. Han kollar med ultraljud och känner och säger sen att "du har en knuta på livmodertappen".

CANCER!!!!! tänkte jag.... rädd, tårarna bränner, vill att Kim kommer. Men de hämta inte Kim fast jag ber dom. HJÄLP!!

Till sist får jag klä på mig och sätta mig ner på en stol och då förklarar denne man att jag ska bli inlagd, jag ska få en infart i armen, jag ska opereras.... Allt detta skrämmer mig. Jag har aldrig varit inlagd förut, aldrig haft en nål i armen, aldrig blivit sövd...

Till sist fick jag komma ut till Kim i väntrummet och då brast allt.... jag grät och grät. Stackars Kim fattade ingenting.

Sen blev jag inlagd och fick komma in på rummet. Kim var tvungen att åka och hämta Felix och jag började ringa runt till familjen. Läskigt. Egentligen vet man juh ingenting.
Denna dagen gick sen väldigt fort... i en bubbla... grät och var ganska borta. Somna ganska tidigt...

Dagen efter kommer dom in och ger mig kläder som jag ska ha under operationen. Jag e skit nervös.

Jag pratar med Kim och sen är det dags. De kommer in och kör in mig på operation. Jag var så sjukt rädd för att bli sövd. Grät som ett litet barn. Men narkosläkaren lugnade mig. Hon var helt underbar. Nu blir du snurrig säger hon sen är jag borta =)

Vaknar sen upp och efter en stund får jag komma tillbaka till rummet där Kim väntar <3

Allting hade gått bra, jag levde och mådde bra =)

Läkaren kommer efter några timmar och ber oss följa med till ett rum, där berättar hon för oss att det mest troligt är en tumör. Tidigare hade de sagt att det mest troligt var en muskelknuta eller en allvarlig infektion.

Men hon berätta nu att hon trodde det var en tumör, men inget var säkert förrän provsvaren kom.

Jahapp... bara vänta på svar dårå!

Åkte ner till Halland... firade Jul och försökte tänka på annat ett tag! Skönt att komma bort.

Den 28/12-2012 fick jag beskedet livmoderhalscancer.

 

 

Detta är början på berättelsen. Efter allt detta kommer sen 3 olika röntgen undersökningar för att utesluta spridning. Massa informations möten både på strålningsavdelningen och på cellgiftsavdelningen och avdelning P14 där jag ska få en annan sorts strålning. Alla dessa möten och all denna information får vem som helst att bli hur snurrig som helst.

 

Den 21/1-2013 började min sex veckor långa strålningsbehandling. Varje dag ska jag in till KS och strålas. Detta i sig är väl inte så jobbigt, men att behöva sitta och åka så långt varje dag fram och tillbaka är så tråkigt och när jag väl kommer hem igen är jag så trött och sliten att jag bara vill sova. Vilken mamma man är va!?
Varje onsdag ska jag också in och få cellgifter, vilket tar sex timmar. Först dropp i 2 timmar, sen cellgifter i två timmar och sen dropp igen i två timmar. Sen ner på strålning och sen hem. Lååååång dag.

Så här har det sett ut nu i 3 veckors tid.

Framöver kommer jag få någonting som kallas brachybehandling. Då blir jag inlagd på tisdagen, de sätter in en ring mot tumören och strålar invändigt. Jag ligger inne hela den dagen och får sen stanna över natten för att få cellgifter dagen efter.

 

Fram till nu har jag mått relativt bra. medicinerna mot illamåendet har funkat bra och tröttheten går att leva med. Det som gör mig så sjukt ledsen är att jag inte är någon bra mamma eller sambo.

Kim får ta allt vad det gäller barnen och Felix får dagligen höra "mamma orkar inte".

Jag mår skit dåligt över att inte kunna ta hand om dom så som jag vill. Jag vill vara en bra mamma som är glad och pigg och orkar.... Jag kommer bli den mamma... snart.... men jag vill va det nu!

Illamåendet och tröttheten är en sak, sen har vi magen och urinröret. Magen är en ända stor ballong. uppblåst som få blir jag eftersom strålningen stör tarmarna. Dessutom var jag övertygad om urinsvägsinfektion men tydligen är det strålningen som gör att det svider så in i helvetes alla jävlar!

Men men... lifes goes on.

 

Igår bröt jag ihop och betdde mig som Felix. Tårarna rann och jag gnäller "jag vill inte, jag orkar inte" Kim kramar om mig och sen börjar vi skratta.... Han, den mannen, är helt jävla underbar! Hade jag inte haft honom hade jag gått under. Han är så sjukt stark. Han får stå ut med hur mycket skit som helst. Både från mig och trotsiga Felix och sjukgnälliga Vilde. Men han står ut och han gör det bra.

Jag älskar honom så mycket att det värker i hjärtat och tårar rinner ner för mina kinder.

Han är mitt allt och lite till <3

 

Nu ska jag glo på tv en stund innan det är dags att gå och läga sig... Ha det gott!