marialindholm

Vaknade som vanligt av att jag hade så ont i ryggen att jag höll på att gå av på mitten. Sen i torsdags förra veckan har jag haft jätte ont i ryggen och ishias. Tog alla mediciner jag har mot värk och lyckades somna om en liten stund.

Vid 9 tiden kom ASIH ( Avancerad Sjukvård I Hemmet, hit och tog prover och rengjorde och la om picclinen. 

Sen kom svärmor hit och vi åkte mot KS.

Läkaren berättar för oss att tumörerna inte stannat av eller minskat utan tvärtom växt sen sist.

Sorg..... Döden..... Likgiltighet.... 

Först kom sorgen... Fan... Det är inte över, jag ska behöva slåss och kämpa mer.. Längre... Orkar jag? Orkar kroppen?

Döden.... Som en kalldusch påminns man om att döden kan stå runt hörnet. Plötsligt blir det väldigt verkligt igen... Jag vill inte dö.... Inte nu... Jag vill vara hos mina barn och min familj.... Alternativet finns inte....

Likgiltighet... Jahopp.... det är så här det är. Deal with it. Jag har inget val. Detta är mitt liv, just nu, det är bara att acceptera det.

Just nu siktar jag på en skön jul med min familj i Halland och hoppas att jag kan få vara fri från allt vad cancer och dess biverkningar innebär. I alla fall en stund.

 

Var på röntgen igår... En PET CT.

Alltså en röntgen där de sprutar in radioaktivt ämne i blodomloppet.

De skulle sticka mig i armen... Var så sjukt rädd innan. Efter att jag blev stucken så många gånger och det inte funka så har jag blivit mer rädd för detta jävla stickande. Men jag hade Emla plåster på så det gick bra. Hon var duktig på vad hon gjorde. Sen fick jag det radioaktiva ämnet insprutad och sen får man ligga i ca en timme och vänta. Sen får man komma in och lägga sig på britsen. Den körs in och de röntgar. De sprutar också in kontrast som gör att man blir varm i hela kroppen. Brännhet. känns som man kissar på sig. Liiiite läskigt.

 

Röntgen görs nu för jag är halvt igenom cellgiftsbehandlingen nu och de vill se att cellgifterna gör vad dom ska.

På måndag, 16/12-2013, ska jag in och få svar på hur det ser ut. Jag hoppas verkligen att allting funkar och att cellgifterna gör vad de ska. Orkar inte riktigt med en massa förändringar nu.

 

Den 18/12-2013 är det dags för cellgifter igen, om allt går som det ska hos läkaren.

 

Så min framtid är lite oviss just nu... Allting hänger på vad som blir sagt på måndag.

Har hänt så sjukt mycket sen sista uppdateringen.

 

Jag fick ju en venport inopererad för att underlätta blodprovstagningar och sådant. Efter ca två veckor skulle de för första gången sticka i den. Jag var fortfarande öm och hade lite ont men tänkte, va fan... någon gång måste de ju. Så hon stack... men det gick inte... hon stack då i armen istället men inte heller där gick det. 

Jag är som sagt stickrädd och tycker detta är fruktansvärt. 

De tog in en annan tjej som skulle sticka i porten.... Hon stack men det gick inte. Kan tillägga att det gjorde så jäääävla ont när de stack i den. Jag grät som ett barn. 

När det inte heller funka så stack hon i andra armen. Men det gick inte... 

En sista gång provade de i porten och denna gången låg jag på hälar och skuldror och gnydde... tårarna rann och jag trodde aldrig jag skulle stå ut... Inte heller denna gång gick det. Till sist hittade en sköterska ett kärl i armen som funka. Men fy fan va ont jag hade sen.

 

Jag fick sen åka in till röntgen på SÖS för att kolla vad som är fel på porten. När vi kommer in där trodde jag att de skulle röntga och så skulle det vara bra med det, men sköterskan där inne säger direkt att han behöver sticka mig igen. Trodde jag skulle avlida. La mig ner och han stack och jag böla och snora och betedde mig som en riktig unge.... När han var klar fråga han om han fick sticka igen.... Eh... NEJ!!!!!! 

Han gick ut och prata med sina kollegor och kom in igen och sa att han måste sticka igen. Så va fan har man för val mer än att plågas..... Han stack och jag böla, snora och betedde mig ännu mer som en unge.

Det visade sig att där alla trodde porten låg, låg den inte. Den låg dessutom alldeles för långt ner. Han var ca 4 cm ner i mig och då fattades ändå ca 2 cm för att komma hela vägen ner i porten. 

Alltså inte så konstigt att jag haft ont...

 

Efter detta ringde de från Nacka och bad mig komma in så de kunde sätta in en så kallad piccline istället. 

Det är en kateter som går ner i ett stort kärl i kroppen där en slang går ut genom armen. Svårt att förklara, men jag har alltså en slang hängande i armen med en kateter in i. Så de behöver aldrig sticka mig utan det gör de i slangen som hänger ut. 

Så jag fick åka in och få en sån "inopererad". Fick massa lugnande så jag kommer knappt ihåg va de gjorde, skönt.

Så nu har jag en venport och en piccline. Skillnaden är att picclinen hänger ut, måste läggas om varje vecka, måste bytas efter 3-4 månader och man får inte bada eller basta med den. En venport ska ju vara bästa alternatiet om den funkar. Visst de måste sticka minst en gång i veckan men om man har Emla plåster så funkar det tydligen bra. Efter nyår ska jag få en tid till att fixa venporten. Tror ändå det är bästa alternativet i längden. Den kan tydligen sitta i upp till fem år. 

 

Det som händer i  mitt liv annars är inte mycket. Mamma och Bror med familj var här. i hade en super mysig helg med massa skratt. Men de hade med sig massa dumma baciller..... ;) 

Nejdå, men under tiden de var här åt jag antibiotika mot lunginflammation och min hosta verkade äntligen ge sig. Men efter att de åkt hem fick jag så sjukt ont i halsen och låg däckad i några dagar. Kunde knappt äta.

 

Cellgifterna gör mig illamående och jag har kräkts en del. Någon dag åt jag en skål fil och en halv skål soppa. Därför satte de in näringsdropp som jag låg med en hel dag. Min läkare från hemsjukvården ringde och sa att jag skulle äta fyra tabletter kortison också och det hjälper.

Känner mig både piggare och kan äta som vanligt igen. Så jävla skönt.

 

Blodvärdet går ner med jämna mellanrum. Det beror på cellgifterna och man kan inte göra så mycket åt det tyvärr. Men de kommer och ger mig blod när jag behöver det och det funkar bra.

 

Blev ett långt inlägg mest om sjukdom och annat tråkigt, men ungefär så här ser mitt liv ut just nu.

Sen har jag mina underbara barn som gör vardagen uthärdlig och bra. Utan dom och utan min Kim hade jag aldrig klarat av detta. De driver mig till vansinne ibland men det får dom göra. För oftast är de ändå de mest underbara familjen som finns <3 Kärleken för dessa tre fisar är obeskrivlig <3

 

Nu ska jag lägga mig ner och tycka synd om mig själv, för jag har faktiskt ont i ryggen... sådeeså...

Pusshej <3