marialindholm

Va ett tag sen jag skrev...

Sen sist har jag avslutat min strålbehandling, min pappa har varit på besök och två av mina mostrar har kommit till stockholm.

 

Avslutade behandlingen i fredags, 9/8. Kändes hur bra som helst att slippa åka dit igen. Sista veckan kände jag sånt hat mot hela stället. Personalen är underbar, men ljuden och lukten och de andra sjuka människorna är hemska.... Det är ett deprimerande ställe. 

Men behandlingarna har gått bra och nu får jag en paus i ca 2 månader. Sen ska jag tillbaka på röntgen och då får vi hoppas på positiva besked då...... Har fortfarande lite svårt att tro på positiva besked... Men förväntar man sig något dåligt kan det bara bli bättre eller hur!? hehe.

 

Pappa och Ingamaj var som sagt här och hälsade på... Hur mysigt och roligt som helst. Men tiden går så sjukt fort. De kom i torsdags och åkte i söndags. Men vi hade några mysiga dagar.

 

Kim kämpar på med vårt kök, renovering pågår. Han är så duktig. Han fixar hela köket själv, ingen hjälp. Han tar hand om våra barn när inte jag orkar och han tar hand om mig. Helt underbar är denne man. Vetefasiken vad jag gjort utan honom <3

 

I söndags körde jag pappa och Ingamaj till flygplatsen, sorgligt. Sen hem och nästan samtidigt som jag kommer hem så kommer Mia och Nice och André. Jag får ett kort och de lastar ut 5 eller 6 olika stora "frysboxar". Jag hade fått, av alla möjliga vänner och släkt, en massa mat och kakor. Snacka om chock.... Att så många fina människor bryr sig är så rörande. Att så många stått och "slavat" i köket för att jag ska få nåt gott att äta. Det är så fjuttigt med Tack men det är det ända jag kan säga.... Tack och åter Tack!!!

 

Mina mostrar bor på hotell inne i stan så vi umgås inte varje dag, men vi har fikat och haft det mysigt. Ska nog se till att ses lite mer innan de pyser hemåt igen. 

 

Over and out...

 

Vill bara titta in och berätta hur tacksam jag är för alla kommentarer och kramar jag får varje dag. Det behövs. Jag vet att det finns de som har det värre än mig. Men för mig, just nu, är detta skit jobbigt och en av de värsta saker jag behövt gå igenom i mitt liv hittills. 

Jag är oerhört glad över att ha så många fina människor i mitt liv och jag är så tacksam. 

 

Ett litet speciellt tack vill jag ge min egna lilla Kim. Mitt allt. Utan honom hade jag inte haft mina fina barn och utan honom hade jag nog lagt mig ner och gett upp för länge sen. Han finns där i de svåraste stunder och det är inte alltid lätt. Jag kan vara en riktigt bitch Ibland. Älskar dig, nu och för alltid <3 

Igår, torsdag, var vi återigen hos läkaren. Idag skulle vi få svar på röntgen och vidare behandling.

Vi kommer in och hon säger då att de kan inte göra någon boost på mig eftersom tunntarmen ligger för nära........ MEN..... specialisten som tillsammans med min läkare tittat på bilderna ville att jag skulle få två dagar extra strålning och sen vänta ett tag, ca 2 månader trodde min läkare, sen göra en röntgen igen och därefter se om de behövde göra något och i så fall vad.

Snacka om att en sten lyftes från mina axlar.....

Jag var så nere och ledsen och kände mig riktigt less på livet ett tag.... Ville bara lägga mig ner och skita i allt. Kände ingen glädje i något, knappt ens i barnen och det är nog den värsta känslan man kan ha som mamma. Att inte känna engagemang eller glädje i det barnen gör är fruktansvärt och det gör ont i hela kroppen. Men tyvärr var det så ett tag. Men med lite bättre nyheter så kom glädjen tillbaka...

 

Efter läkarbesöket skulle jag till en psykolog. Vid tre skulle jag vara där, men vi var färdiga tidigt hos läkaren och var därför hos psykologen tidigare. Fick också komma in och prata med henne vid kvar i tre. Hon fråga hur jag mådde och jag förklara känslan av att inte känna glädje och att vara väldigt nere. Hon sa då att det har vi medicinering för och så förklarade hon hur tabletterna fungerade och sen skrev hon ut dom till mig. Sen säger hon: Ja, men då får vi se hur du mår nästa gång vi ses.... Sen reste hon sig upp och sa hej då....

Ehhh... VA? 

Va det allt? varsågod, lyckopiller.... Hej då.... Klockan tre stod jag utanför hennes dörr.....

Ehh, no thanks.... Får se hur det blir med dessa piller... Känner mig som sagt mycket gladare. 

Det är bara en vecka kvar.... Tjohooo =D

 

Efter strålningen idag åkte vi och handla och åkte hem till svärmor. Svärmor är i spanien så vi lånar hus i ca två veckor... Göttans =)

Vi har grillat, badat liiite i poolen, barnen har lekt och jag har legat i hammocken och vilat/sovit. Sååå skönt. Längtar verkligen tills vi har ett eget hus! Eller lägenhet med markplan!

Ha en bra helg, det ska jag försöka ha =)